Jonas Malmsjö!

Jonas Malmsjö är också en av festivalens värdar!

Julia Dufvenius!

En av festivalens värdar!

FETT mycket teater!

ERARITJARI...?

Tungvrickning när Heiner Goebbels ERARITJARITJAKA ska presenteras. Mer info: www.bergmanfestival.com
PS. musiken "Stalaktiter av glas" har jag gjort. Äntligen fick den sina 15...

Nya filmer för Bergmanfestivalen!

Julia Dufvenius, Jonas Malmsjö och Björn Granath är tre av festivalens frukostvärdar. Träffas 9.00-10.00 i Restaurang Pauli på Dramaten under festivalveckan 27 maj-6 juni. Mer info: www.bergmanfestival.com

Bergmanfestivalens blogg

Som ni märker har det inte varit någon sjudande aktivitet här på sistone. Jag har haft på tok för mycket att göra och har varit för trött för att blogga - också. Dessutom kommer har jag börjat blogga mer professionellt på Bergmanfestivalens nya blogg – tillsammans med Staffan Valdemar Holm, Sofi Lerström och Helena Seth. Häng med från början!

Bergmanfestivalen är Dramatens nya stora satsning på internationell scenkonst och själva festivalen kommer att äga rum mellan den 27 maj och 6 juni i år. Följande teaterföreställningar är klara: Kreten en Gefluister (Viskningar och rop) av Ingmar Bergman. Regi Ivo Van Hove, Toneelgroep, Amsterdam. Quartett (Kvartett) av Heiner Müller. Regi Barbara Frey, Salzburger Festspiele. Aus dem Leben der Marionetten (Ur marionetternas liv) sv Ingmar Bergman. Regi Andreas Kriegenburg, Thalia Theater, Hamburg. Festivalen genomförs med stöd från Kulturdepartement, och i samarbete med Stiftelsen Ingmar Bergman, SVT, Sveriges Radio, Svenska Filminstitutet, SF, Svenska Institutet, Stockholms Stad, Kulturhuset och Bergmanveckan.

Origin of Species - som opera

1991 samlade jag koreografen Kenneth Kvarnström, operaregissören Fredrik Annby och projektledaren Ellinor Edström för ett samtal som grundade sig på en idé: Att göra opera av Charles Darwins Origin of Species. Jag såg framför mig en konceptopera/balett, med fiskar som går upp på land, vulkanutbrott vid horisonten, neanderthalarens aria (baryton), upptäckandet av elden, drontens sista suck etc. Samtalet var tänkt att ha formen av en workshop som sedan skulle redovisas i tidskriften Ink. Men workshopen skruvade sig i plågor från start. Det var omöjligt att servera en så pass färdig idé, för utgörande, till så pass etablerade människor. Tror jag. Men jag undrar om Kenneth Kvarnström, idag chef för Dansens hus, kommer ihåg samtalet? Nu när The Knife fått i uppdrag att skriva precis en sådan opera, baserad på The Origin of Species.

Illustration: Eric Ericson

Axel, Helge, Oskar och Hjalmar

Axel Karlsson stod som lägenhetsägare i Trosakatalogen, gift med Elin som med blommigt förkläde och lantmännenkeps utfodrade hönorna i hönshuset, grisarna i grishuset och hunden Pomperipossa i sitt hägn. Någonstans i garaget direkt under huset, skymtade ibland en äldre son vid namn Kurt Karlsson, mekandes med den matt röda Puch-mopeden.
Vi brukade köpa ägg av Axel och för att besöka honom var min farmor och jag tvungna att gå nerför den backiga delen av tomten, ner mot vägen, förbi pionerna och stenröset med trollsländorna och den lilla vesslan. Utmed vägen löpte sedan en lång syrenhäck där Axel gjort en öppning mellan buskarna och karvat ut små trappsteg i den sandblandade jorden närmast vägkanten. Allt för farmors, min och mina systrars bekvämlighet.
Axels svarta leriga gummistövlar stod alltid utanför dörren på betongtrappan, strax intill Elins snedgångna Dockstatofflor. Axel själv tog emot oss sittande vid det lilla köksbordet med vaxduk, surplandes kaffe och bitsocker från fat. Där verkade han sitta jämt. Vi kunde se honom från vår tomt. Ett fönster vette åt rågåkern i söder och ett åt potatislandet i väster. Kom där en älg for han ut med bössan i högsta hugg.
Men nu var det ägg det handlade om. ”Ska ni ha några ägg?” frågade Axel samtidigt som han körde sitt jordiga finger djupt i näsan varpå han sedan , i en snitsig knyck med handen, drog av den gula snorbusen mot blåbyxorna. Elin skötte ägglogistiken i realtid, från köket till hönshuset till köket igen, ruv-varma ägg i äggkartong, alltmedan farmor pratade om väder och vind med Axel. Som jag minns det påminde Axel mycket om Ilon Wiklands tecknade Karlsson på Taket, men försedd med moped istället för propeller. Kanske var det gemensamma efternamnet en bidragande orsak.

Ett starkt minne är när farmor gav Axel en femtiolapp till att åka in till Trosa bokhandel och där inhandla en bok. Det senaste Tintinalbumet Det svarta guldet. Jag minns hur hans grova jordiga potatishänder halade fram det bjärt färgade seriealbumet ur mopedens sadelväska. Kontrasten: Tintin och... Axel.

Dom var bönder, våra närmaste grannar på Sköttedal, och dom hjälpte alla farmor på olika vis när hon om vårarna bodde ensam i huset. Det var Oskar, som bodde närmast, som lät oss plocka röda vinbär direkt från buskarna och som då och då slipade farmors kinesiska trädgårdssaxar och sekatörer. Oskar brukade också slå det höga gräset med lie och hade en gång hjälpt min pappa med anläggandet av gräsmatta på vår tomt genom att plöja jorden med plog efter häst. Det var Helge, som bodde i Stubbhugget, som var lite vekare än de andra och som hade en sandfärgad folka med körriktningsvisare, något jag minns då jag ibland fick sitta i farmors knä i baksätet och då hon alltid skärpte min uppmärksamhet strax innan det var dags att svänga – allt för att jag inte skulle missa miraklet då körriktningspilen blinkande föll ut ur dörrstolpen. Det var också Hjalmar i Hummelkärr, storbonden av de fyra, en något vresigare gubbe än de andra, som vi bara besökte någon gång per sommar, mest för att se på hans hästar och på svalorna som byggde bo i hans lada. Det fanns några Trosagubbar till. Blom som ilsket gjorde anspråk på alla vildväxande hallonbuskar utmed vägkanten, en man i finkostym och stråhatt som brukade gena över vår trädgård när det var dags för dragspel och brännvin lite längre in i skogen. Auktionsutroparna inne i stan, Gubben Siv och Gubben Laila, som kallades så efter namnet på sina fiskebåtar i hamnen och så en gubbe till vars signalement idag bleknat till en basker täckt av vägdamm, en illasittande kostym och en cykel med ballongdäck.

Det är länge sedan. En annan tid och ett annat Sverige. Jag känner mig fruktansvärt gammal.

Claes Fleming

Det var i min ungdoms fagraste vår och jag hade just upptäckt alkoholen. Det var en hel räcka med studentfester på Lidingö, ofta två på en och samma kväll. Det var med andra ord ett överflöd av vin, bordsdamer och sång. Minnena av festerna går om varandra, spiller över – som Coteaux de Languedoc på vit skjorta. Det kan ha varit födelsedagsfester eller bara Lidingöfester i största allmänhet. En gång var det i alla fall smokingparty hos Per B med biljard, whiskey och champagne, allt serverat intill den stora inomhuspoolen. Flickorna skulle komma senare. På eftersläpp.
Jag minns knappt om jag hann uppleva kvinnornas ankomst. Dessförinnan hade jag, liksom de flesta andra skall tilläggas, druckit mig redlös, för första gången, på allehanda vin- och spritsorter. Jag hade kavat runt i poolen iförd smoking och fluga för att sedan, naken och full som en kossa, placerats på en pall i något som måste ha varit en tvättstuga, samtidigt som jag sakta men säkert såg min smoking krympa till en cirkusapas storlek i familjens torkskåp.
Sedan minns jag vagt hur jag kröp omkring på tomten i den stramande smokingen som nu mer påminde om en bolerojacka och minns hur jag artbestämde några växter i trädgårdens utkant innan jag långsamt lämnade festen. Jag hörde kvinnorna skratta bakom mig. Någon hade visst sagt att de skulle vara verkliga Scandal Beauties.

Lidingös kartbild påminner något om en sönderkokt laxkotlett och ön är större än man tror. Jag gick hulkande i min fuktiga smoking mot laxkotlettens rygg – men borde istället ha vandrat åt dess buk. Jag gick med andra ord vilse.
Väl hemma insåg jag att kvällen fortfarande var ung – mina föräldrar satt fortfarande och följde poängsammanräkningen i melodifestivalen. För att undvika en miserabel entré tillbringade jag några timmar i garaget och tur var det. Jag har fortfarande synminnen som bland annat inkluderar gul galla i pappersinsamlingens kassar.
Jag vill härmed passa på att skicka ett stort tack och en varm tanke till min mamma som ställde in en hink intill min säng då jag till sist (trott att jag) smugit in i pojkrummet. Hon har aldrig berört denna incident och jag hoppas att så förblir.

Dagen därpå sov jag länge, som man gör, till det att jag väcktes av en högljudd telefonsignal. I övrigt var huset tyst och det faktum att ingen svarade fick mig att misstänka att resten av familjen begett sig till Bergianska trädgården för att köpa fruktträd eller något liknande. Telefonen fortsatte att ringa och till sist vinglade jag upp, förbi hinken, och ut mot hallbordet där telefonen stod. Jag var naken. Spritt språngande. Något som är extra komiskt då mina föräldrars hall i mångt och mycket utgörs av ett gigantiskt porträtt av riksrådet, tillika amiralen Claes Fleming, medskyldig till regalskeppet Vasas förlisning. Porträttet är i naturlig storlek och amiralens ögon av ett sådant slag som ser ut att följa en när man rör sig runt i rummet. Jag lyfte luren.
”Är detta Holtermann?” frågade en gammal kvinnoröst i andra änden.
”Ja” harklade jag fram i ett första ord sedan smokingfesten.
”Jo, det gäller Reuterskiölds begravning, vi är några som valt att gå samman för att dela på en krans och vi har författat vad som skall stå på bandet.” fortsatte den gamla rösten som uppenbarligen tog mig för Holtermann d.ä.
Den gamla damen läste upp texten på begravningskransens band, långsamt med entonig röst:
”Till liv och odödlighet bjuden. Är människan av Gud genom döden. Släkten. Vännerna.”
Därefter måste hon ha tagit min harkling som ett godkännande varpå hon lade på luren. Själv stod jag stödd mot byrån, fortfarande naken och med telefonluren i min ena hand, och såg riksrådet tillika amiralen i ögonen. Flemings tårkanaler och den lilla broskkula som sitter som ett kullager där ögonhålan dras ut mot näsbenet var verkligen realistiskt återgivna.
Ser du mig?

Maja

Glöggen var spetsad med brännvin, nästan genomskinlig och russinen, mandlarna och nejlikorna svävade som gråblå foster i naftalin.
Mannen som slevade upp glöggen satt med i Handelsbankens styrelse. Han snålade inte – i alla fall inte med sleven och glöggen. Förmodligen satt han också med i Thielska Galleriets Vänners styrelse, en vänförening jag själv ägnade åtskilliga torsdagkvällar åren 1982-1984.
Jag gick dit i sällskap med min älskade faster Maud. Hon kände Ulf Linde, som vid den tiden var intendent på Thielska och det jag minns mest är Lindes magnifika betraktelser, muntligt framförda essäer och föreläsningar om enskilda konstnärs- och författarskap. Jag minns Gerhard Bonnier, Jörn Donner och Erland Josephson. Jag minns också den ålderstigna publiken på dessa tillställningar som ibland såg ut att smygdö på de blå fällstolarna. Jag var garanterat yngst, med undantag av några djurgårdsbarn, flickor med rosett, lackskor och plisserade kjolar.
Ibland kom vi i sällskap med min fasters mor (min farfars första fru) Maja, i taxi från Hedinsgatan. Maja var konstnärinna, född 1889, men hävdade livet ut att födelseåret istället var det något modernare 1900.

Ulf Linde har beskrivit sin konstsyn i egna boken Spejare. Han talar där bland annat om konstverkens förmåga att bjuda upp till dans. En kväll var det en av Thielska galleriets mest kända tavlor, Richard Berghs Riddaren och jungfrun, som bjöd upp Linde till dans. Entusiastiskt gestikulerande, med effektfullt understödda betoningar och spelad affekt i varje utropstecken, beskrev Ulf Linde bland annat hur de rosaskimrande fälten av maskrosbollar, på tavlan placerade mellan riddaren och jungfrun, i själva verket var härskaror av SPERMIER och samtidigt en bild av det URSLEM som en gång gav upphov till livet på jorden!

Konstpaus.

Min fasters mor, själv dotter till målaren som målat tavlan, skrockade åt liknelsen med urslemmet. Ja, det jag kanske minns allra mest från kvällarna på Thielska var humornivån. Tänk så mycket det finns att skratta åt som man inte vet om! På Thielska kunde man skratta åt exempelvis: sekelskifteskritikern Carl David af Wirsén (ROADE SPRIDDA SKRATT) Zorns pälsmössa (SAMFÄLLT VARMT SKRATT) Någon sekelskifteskonstnär som klätt ut sig till elefant på Mejans skolfest (HÖGLJUDDA SKRATT åtföljda av enstaka astmatiska hostningar).

Åter till glöggen. Glöggen var en del i den traditionella julavslutningen med vännerna på Thielska och den var som jag tidigare beskrivit: stark. De små spröda damerna satt som fnittrade skolflickor i galleriets soffor. Glöggen glödgade deras talkvita kinder. Några damer stötte emot väggarna när de rörde sig genom galleriet, för att inte tala om de svårigheterna de hade att fullfölja spiraltrappan upp till Nietzsches dödsmask. Men Maja tog sig fram, med mig och sina två käppar.
”Där är Ella och Birgitta” sade hon plötsligt när vi stannade inför en av Carl Wilhelmssons tavlor från sekelskiftet. ”Ella var rolig, men Birgitta var en riktig tråkmåns”, sa Maja och skrockade för sig själv.
”Och där är Wilhelmina… Hon kunde inte simma och var rädd när hon skulle målas av på den där bryggan.”
Det är en märklig känsla att vandra genom ett museum och höra oljemålningarna få liv som bilder i ett familjealbum.

När Maja fyllde 93 pratade min faster och jag om att jag skulle intervjua henne. Hon hade ju varit med om så mycket. Skolåren på Mejan i början av förra seklet. Åren i konstnärskolonin i Paris mellan krigen. Alla möten med dåtidens kända konstnärer och författare. André Lhote, Fernand Legér. Och så Prins Eugen, målarprinsen, som närvarade på hennes och min farfars bröllop.
Någon intervju blev det aldrig. Maja blev snabbt dålig, lades in på Gärdets sjukhem. Min faster berättade för mig att hon de sista veckorna i livet lät hela livet passera revy i drömmarna. En gång vittnade hon från en cocktail med just Prins Eugen – direkt ur drömmen.
Den sista tiden kunde hon knappt prata. Jag höll hennes hand en gång. Hennes grepp lät mig förstå att hon ändå var närvarande. Hon visste att jag målade i olja och jag tror att det där sista handslaget var hennes sätt att lämna över den stafettpinne som handlade om måleriet, att föra något av hennes ”spirit” vidare.

Jag målar inte i olja längre. Jag klipper i papper. (Så gott jag kan, Maja!)

Julkalender 2008

Hej, nu rullar jag igång årets julkalender. Temat är precis som förra året folk jag mött, som på ett eller annat sätt påverkat mig. (Scrolla nedåt om du är intresserad av 2007 års kalender). Håll till godo.

Reklamens fångar

Stjärnorna tittar på oss, instängda i ljusskåpet. Deras ansiktsuttryck är svårtydda. Man anar en rädsla. Dom hör oss inte. Vi hör inte dem – om vi inte betalar förstås. Något står emellan oss. Reklamen.

Nationalmuseum utställning: Se Ramen!

Så här i tider av lågkonjunktur får nog Nationalmuseum verkligen suga på ramarna när det gäller utställningsverksamheten. Varför i hela friden kör man en Trompe l'œil-utställning nu? Antagligen för att någon av intendenterna doktorerat på konst som lurar ögat. Utställningen är någons darling, en bebis. Kanske. Jag kanske är orättvis nu – utställningen kanske lockar stora skaror. Vad vet jag. De måste ha sjukt lång framförhållning i kalendarierna på museerna. Undrar hur lång?
Om lågkonjunkturen blir för svår skulle jag annars rekommendera utställningen Se Ramen! En utställning med enbart ramar. Billig och något enklare att hantera skulle jag tro. Jag ser framför mig en rolig utställningskatalog. Kanske ett förord som ställer typ frågan: "Varför gå utanför ramarna?" Utställningens hela rytm skulle ha något av zen och meditativ stenträdgård över sig. "Vad kan den här ramen ha rymt för målning?"

Nationalmuseum utställning: Troll

Jag vet inte om Nationalmuseum har haft någon utställning om Troll. Dom borde haft det. Jag har ett svagt minne av att ha sett John Bauer, Ivar Arosenius, Theodor Kittelsen, Arthur Rackham och andra i utställningssammanhang. Antagligen var de utspridda på olika utställningar. Men lägg till Sagan om ringen och hela Fantasy-köret så kommer det bli en barnfamilje- och turistmagnet som heter duga. Är det inte dags för en riktig kassasuccé nu? Da Vinci och Chagall mfl måste kosta målarskjortan bara i försäkringar. Troll skulle nog vara lite billigare. Och tänk så mycket barnpyssel och merchandise som följer en sån utställning i bakhasorna. Troll för 2000-talet!

Nationalmuseum utställning: Då som Nu

Ibland känns det som om folket på Nationalmuseum helst skulle vilja spärra av bron till Skeppsholmen och Moderna Museet. För hur ska man kunna vinna nya museibesökare med Blommérs Ängsälvor när Moderna har Andy Warhol? Man kanske skulle bygga ett gigantiskt krokben rakt ut från entrén – som modernabesökarna sedan skulle snubbla över? Kanske. ”Då Som Nu” skulle en utställning kunna heta som hittar samband och samtidigheter mellan Nationalmusei konstsamlingar och fenomen och yttringar i samtiden. Frrruktansvärt präktigt skulle det bli. Som det blir när något gammalt vill framstå som nytt. Då vill leka Nu.

Nationalmuseum utställning: Historiens vingslag

En mesig titel på en utställning med ett antagligen ganska mesigt innehåll. Men å andra sidan: Det rymmer det mesta. Man kan till exempel gå ner i källarn och hämta upp grejerna med de tjockaste dammlagren. Eller ta fasta på konst som är samtida med betydelsefulla historiska ögonblick. Man fixar en tidsaxel som leder besökaren genom salarna ungefär som på sjukhus. Blå linje: Upplysningen. Röd linje: Socialismen. Gul linje: Feminismen. Och så vidare.

Nationalmuseum utställning/auktion: Bukowskis

Varför inte helsponsra en utställning och låta Bukowskis auktioner hålla sin Internationella Vårauktion i lokalerna? Man skulle kunna varva de fasta samlingarna med den utauktionerade konsten. En pedagogisk utställning om konsten och dess värde. Kanske säljer man några av museets dyrgripar för att i samma veva dra in välbehövliga slantar till museiverksamheten. Begreppet Kunglig hovleverantör är också det värt en tanke. Kanske en egen utställning i sig?

Nationalmuseum utställning: 2209

En radikal idé vore annars att ta en titt i spåkulan och se in i Nationalmuseums framtid. Förslagsvis 200 år framåt i tiden. Vad kommer Museienhet NM:2209 ha för plats i morgondagens samhälle? Vad har företräde i museets samlingar? Det urtida och ålderdomliga – eller det som nyss fanns i vår närhet? Utställningen kräver en omfattande facelift av befintliga lokaliteter – inte minst exteriörmässigt.

CFH BAR

Bloggrelease nästa fredag, 26 september 16.00-19.30. Inbjudan kommer inom kort.

Svart på vitt

Jag har gjort en hel del nya illustrationer senaste månaden. Några av dem kan beskådas på min andra blogg Therapeutic Pictionary (ja ja, länk till höger...).
Har också fått en del förfrågningar om illustrationerna är till salu, och så här ligger det till: Therapeutic Pictionary-illustrationerna säljer jag utprintade och signerade på fotopapper 30x30 eller 50x50cm. Dessutom kan jag klippa på beställning. Det är då främst mina gamla dukar och demoner (se bilden nedan) som jag säljer ramade eller oramade, format ungefär 50x50cm. Prislista på begäran.


Några av de demoner som ställdes ut på Comme des Garçons 2005 och Marie Laveau 2006. De har också synts i tidningar och publikationer som Residence, Sköna hem, Femina, japanska Madame Figaro och Spur.

Typ så här

Typ så här ser jag på hur jag traskar genom livet. Jag tänker mig att jag bär mitt förflutna stolt som en mantel. Manteln växer i takt med nya erfarenheter och minnen. Den skänker en form av trygghet. (Stackars de som inte har någon) Samtidigt som manteln växer bakom mig har jag blicken riktad framåt. Blicken är två spjut som liksom trär det jag ser på själva spetsarna. Ibland ser jag långt in i framtiden, ibland kortare. Men hela tiden trär jag det jag ser och upplever på spjuten. (Flum flum...) Någonstans i huvudet lagras och behandlas det jag ser. Detta upplevda måste på något sätt kvitteras, användas. Jag vet inte varför jag känner så, men så har jag i alla fall alltid gjort. Helst skall alltså det upplevda ut på något sätt. Den känslan representeras av den lilla skrivaren på bilden.
Jag förstår inte hur man kan leva på något annat sätt. Utan erfarenhetsmanteln, blickspjuten och det erfarnas omsättande i någon form av rapport, berättelser. Eller? Vet ni?

PS. på måndag drar jag igång min gamla blogg Therapeutic Pictionary igen. Länken finns här till höger.

LUCKA 24: Den Heliga Sonen

(Löwenströmska lasarettet, 28 april 1994) Förlossningen hade varat 36 timmar, barnet var på väg, men hade fastnat på vägen. De senaste timmarna hade i princip ingenting hänt och läget var oförändrat när överläkare Sami Halbaoui uppenbarade sig i det rum vi tilldelats.
Överläkaren var kort till växten, inte helt olik Rastapopoulos, och mumlade snarare än talade.

”Vi får snitta henne”.

Han sa det liksom i förbifarten och han sa det på ett sätt som om det var den enklaste sak i världen. Min fru uppfattade nog inte riktigt vad han sa, drogad som hon var av epiduralbedövning, lustgas och i princip allt det senaste inom narkos. En sköterska satte en väl tummad röd mapp i min hand. Vänd från min fru bläddrade jag snabbt igenom pärmen som med hjälp av amatörbilder visade hur ett kejsarsnitt går till.
Jag minns inte de där bilderna, minns bara att jag förstod att det var jag som var tvungen att ta beslutet eftersom min fru nu knappt var kontaktbar. Jag nickade bara ”ja”.

Vi kläddes i gröna operationskläder, hårnät och träskor. Frun rullades in i ett, som jag minns det, helkaklat rum där allt var försett med hjul. I ögonvrån såg jag det rostfria bordet med verktygen. Skalpellerna, något som såg ut som en stor brödkniv och en stor tång.
Ett draperi var det enda som skiljde oss från min frus mage och jag bad en stilla bön att det inte skulle bli korsdrag, att draperiet skulle fladdra till och att jag skulle se SNITTET.

”Ni hade visst med er musik?” frågade en sköterska.
”Ja, jo” sa jag och halade fram kassetten med Morrissey’s Vauxhall and I och låten I am hated for loving. Kassetten stoppades in i en sliten bandspelare och såg jag hur kirurgen närmade sig med skalpellen.

Vi såg på varandra medan dom lade snittet. Sedan är mina minnen vaga. Jag minns i alla fall ljudet. Ett slurkande ljud av barnet som drogs ur min frus mage. Minns hur vår det lades på hennes bröst och hur det hann gny lite innan min fru fick ytterligare en bedövningsspruta och somnade in.

Allt gick snabbt. Barnet och jag fördes till ett annat rum där det tvättades rent under rinnande vatten. Samtidigt syddes min fru ihop och rullades till en annan avdelning. För första gången på 36 timmar skildes vi åt.

Det gick runt i huvudet medan jag såg barnet tvättas. Jag tyckte sköterskan tvättade och torkade den lilla kroppen så bryskt. Mitt tunnelseende följde de tvättande händernas rörelser medan huvudet tänkte allt och ingenting. Sedan skildes även barnet och jag åt.
Jag fick klä av mig de gröna operationssalskläderna och sedan visades jag till en korridor intill. Där rullades så småningom en kuvös in.
I kuvösen, blåröd med toppigt huvud, mjukt liggande på vit frotté: min son.

”Mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn, mitt barn…” orden snurrade i mitt huvud.
Jag var milt sagt yr av omständigheterna, knäsvag av rörelse och omtumlad av denna mitt livs största milstolpe, när jag genom töcknet hörde en röst:

”Ursäkta, du vet var denna avdelningen finns?”

En liten man, kanske från mellanöstern, Iran eller Irak, höll upp en liten kollegieblockslapp i mitt ansikte. På lappen stod ”23” skrivet med kulspets.

”Nej, jag vet inte var avdelning 23 ligger” sa jag och fortsatte titta på min son och tänka ”Jag är pappa, jag är pappa, jag är pappa…”

”Okej, men ursäkta, vet du var den finns?” fortsatte mannen och höll lappen närmare mitt ansikte.

”Nej, jag har just blivit pappa här och, nej, jag vet inte!”

Mannen tittade snabbt på kuvösen, log snabbt och fortsatte sitt frågande.

”Var finns denna avdelningen? Kan du säga mig? Var den finns?”

Jag tror att jag snäste av mannen, kanske pekade jag på den blå linjen på golvet och bad honom följa den åt fanders. Hursomhelst blev just den där mannen från mellanöstern en del av denna mitt livs största milstolpe.

LUCKA 23: Redaktören

(Stockholm, 1997) Hon var den enda gäst med knytblus jag någonsin bjudit hem.
Redan från början hade jag tyckt att hon var av den kalla sorten. Kylig, kantig, konservativ… Men vår jobbsituation och roll i det gemensamma projektet var ungefär densamma och detta förenade oss. Vi hade båda slängts in i ett havererat bokprojekt som påbörjats i glatt samförstånd med det stora förlaget men som efter hand utvecklats till något stort ohanterligt som ingen ville befatta sig med. Inklusive författaren och initiativtagaren till hela bokidén. Läget var alltså ganska hopplöst. Jag kunde därför se hennes kyla som ett sätt att bibehålla kontrollen över projektet. Kantigheten var ett osentimentalt sätt att se på det som hittills gjorts – ett sätt att urskilja väsentligheter för att på så sätt komma närmare ett slutförande och en färdig bok.

Det behövdes helt enkelt en Margret Thatcher om det här någonsin skulle bli en bok.

Jag satt många sena nätter med layouten av den tvåhundra sidor tjocka boken. Ett redan tidspressat projekt hade med tiden blivit ett än mer tidspressat projekt och flera av förlaget uppställda deadlines hade passerats. Till slut fanns allt där det skulle. Texter, bilder, bildtexter, förord, tryckort, kolofon, omslagstexter…

Jag bjöd redaktören på nescafé och en mazarin från delicato hemma hos mig. Boken var äntligen på tryck och vi kunde för första gången tala om projektet i förfluten tid. Ändå bibehöll hon sin kontrollerade fasad. Sin kyla. Hon åt den sönderfallande torra mazarinen med en serviett i beredskap. Knytblusen förblev smulfri.
Så såg jag hur en tår växte till i hennes nästintill uttryckslösa ansikte. Tåren rann ner på kinden och fortsatte mot knytblusen. Servietten hann fånga nästa tår innan hon började storgråta.
”Hur är det? Vad hände? Hur är det?” frågade jag.
”Det är… det är så mycket som hänt mig de här veckorna.” snyftade hon och drog av misstag ut mascara över ena kinden. Och så började hon berätta.
”Jag var på resa i Afghanistan, vi skulle göra ett jobb för Röda korset där, uppe i bergen bland de fattigaste folken. Vi hade en tolk som översatte och jag skrev, visste inte riktigt vad jag gett mig in på, men det handlade om ett barnhem. Plötsligt blev byn beskjuten, vi visste inte vilka det var som sköt, men stämningen blev snabbt kaotisk. Kvinnorna började bära barnen ut ur barnhemmet till en lastbil för att sätta dem i säkerhet. Vi fick hjälpa dem att lyfta barnen upp på flaket, men lastbilen räckte inte till alla. Jag höll i en liten bebis, högst ett halvår gammal och höll upp henne mot kvinnan uppe på lastbilen, men hon skakade på huvudet och sa på dålig engelska: ’There is no room for the baby. You take the baby! You take the baby!’ och så började lastbilen att rulla samtidigt som skottsalvorna tilltog i styrka. Jag hukade mig ner, höll hårt om det lilla barnet och kröp mot ett litet hus i skydd undan kulorna.”
Redaktören reste sig från stolen, tog en till serviett, snöt sig och gick bort mot fönstret.
”Vi hade försökt få barn i så många år. Nu stod jag plötsligt med ett barn i min famn. Där och då förstod jag att det barnet var mitt. Vi kom hem för en månad sedan, barnet vistas här än så länge på turistvisa. Jag vet ännu inte vad som skall hända.”

Jag gav henne en kram. Det kändes plöstligt som om vi känt varandra hela livet. Det kalla kantiga var för alltid borta. Hon kändes mjuk, varm, rätt igenom.

LUCKA 22: Kollegan

(Stockholm, 1985) Min första anställning i livet var som skyltare på Almqvist & Wiksell Bokhandel på Gamla Brogatan i Stockholm. Efter en tid avancerade jag och fick istället skriva bokbeställningar på små lappar i liggande A6-format. En bokbeställning – en lapp. Lappen bestod egentligen av tre lappar som satt hophäftade och mellan dem satt två blåa karbonpapper. Lapparna skulle sedan rivas isär och läggas i olika lådor. Då och då kom annan personal och tömde lådorna för vidare transport inom bokhandeln.

Jag delade min tjänst med en bokhandelsassistent nära pensionsåldern. Vi skrev våra bokbeställningar, mest under tystnad, men emellanåt samtalade vi kontrollerat. Min kollega förde och jag följde. Inte helt oväntat handlade våra samtal om författare och litteratur. Men ofta handlade det också om kollegans ångest inför åldrandet, för att inte tala om dödsskräck. Innan mitt år på beställningsavdelningen visste jag inte hur många samtalsämnen som kan associeras vidare till åldrande för att så småningom avslutas med ett samtal om döden. Min bokhandlarkollega förde och jag följde, även i dessa samtal. Exempelvis hade jag sett ett tv-program med journalisten och kåsören Thorsten Ehrenmark och kommenterade detta varpå kollegan såg rätt ut i bokhandeln samtidigt som han tänkte högt: ”Ehrenmark, ja… Han dog ju nyligen. Han var född 1919, samma år som jag. Och nu är han död.”
Ibland visade han fram sina händer för mig med orden ”Titta, de här vita fläckarna… har de inte brett ut sig? Är det inte större idag? Jag skulle kunna svära på att de inte var så här stora för en månad sedan.” De vita fläckarna synliggjorde det obevekliga åldrandet och den annalkande döden. Så måste i alla fall min äldre kollega ha sett det. Frågan ställdes flera gånger i veckan.

Luften var torr i bokhandeln som den är på platser med mycket böcker. Hela den stora bokhandeln var ett enda stort läskpapper som sög must och märg ur de anställda. De äldre kollegorna såg också mycket uttorkade ut. Det fanns liksom ingen fukt i dem och deras röster var antingen hesa, knappt hörbara eller salivlösa och kraxande som kråkor. Dessutom har jag aldrig sett så mycket damm som på Almqvist & Wiksell. Man såg det överallt, på böcker, hyllor, skyltar, affischer, lampor, ljusrör och den wire som höll uppe ljusrörslamporna. Tjocka feta dammtussar av papper och stoft från den röda nålfiltsmattan som klädde hela övervåningen.

Med allt prat om död och kroppens förruttnelse, den torra luften och allt damm som långsamt lade sig tillrätta i skikt efter skikt var det kanske inte så konstiogt att min mycket äldre jobbkollega var intresserad av kvinnor.
En av mina jämnåriga kollegor skulle kunna beskrivas som ett platinablont bombnedslag, något hon var mycket medveten om. Hon hade synliga strumphållare och en mouche applicerad på samma ställe som Marilyn Monroe. Vad hon gjorde i Hades var för mig totalt obegripligt. Var gång hon kom för att vittja kollegans beställningslåda var en högtidsstund för oss båda, men kanske mest för min döende kollega.

Vi satt på ett slags balkong, i höjd med takfläktarna över den utländska pocketavdelningen, och hade därigenom full uppsikt över kunderna nedanför. Vi kunde se utan att ses.
Om sommaren besöktes den utländska pocketavdelningen av många lättklädda kunder. Många av dessa lättklädda kvinnliga bokköpare frågade just den sommaren om Grottbjörnens folk av Jean M Auel. Bokens placering i hyllan snett nedanför vår balkong var, så att säga, idealisk för studium av de kvinnliga Grottbjörnsläsarnas fysionomi.
Ärligt talat roade det mig mer att studera min kollega. Så fort jag anade en kvinnlig kund med väl tilltagen urringning försökte jag se om även min kollega noterat densamma. Ofta hade han det, men det hela var på något sätt ett spel och ingenting vi samtalade om. Dessutom var han bra på att dölja detta intresse. Så när det en dag uppenbarade sig en kvinna med ENORMA BRÖST, för att inte säga JÄTTELÖKAR, och denna kvinna dessutom rörde sig mot hyllan med Grottbjörnens folk var jag bara tvungen att se hur min kollega skulle tackla denna sensation.

Kollegan skrev till skillnad från mig sina beställningar på skrivmaskin. Knattret från hans blågrå Facit-maskin var både min vardag och mitt tinitus. När kvinnan med MELONERNA skred mot hyllan såg jag bort mot kollegan som dock inte verkade ta någon notis. Knattret från skrivmaskinen avtog inte heller i styrka. Inte heller rytmen i skrivandet gav någon ledtråd om han sett kvinnan eller inte.
Kvinnan stod kvar en lång stund, läste baksidestexten, läste författartexten på innerfliken, läste recensionsomdömena på den andra fliken och valde några sidor i boken på måfå och läste även dem. Efter en kvart tog hon med sig boken till kassan längre in i butiken.
Samtidigt som kvinnan lämnade vårt synfält reste sig min kollega plötsligt upp från sitt skrivbord för att besöka personaltoaletten. Eftersom detta hände väldigt sällan passade jag på att själv ta en obevakad paus.
När jag passerade kollegans skrivbord råkade jag slänga ett öga på beställningslappen som satt i skrivmaskinsvalsen. Den lapp han nyss skrivit.

På lappen stod: ”xxxfjjdjjdkslls msnsksld jkfkd ksksjjdksl sllskkdjjsk kallsnndkks llajkskdk kallaldksk ejjssjddje jsjsjjsns ndjsjsjs…” osv.

LUCKA 21: Cykeltjuven

(Folkungagatan, Stockholm, 1999) Under en kort period efter skilsmässan bodde jag i Erics lägenhet på Folkungagatan. Lägenheten var liten, ett rum. Dessutom delade jag det enda rummet med ett pågående stambyte. Det var en dyster tid.

En natt hörde jag buller nerifrån gården. Morgonen därpå upptäckte jag att min cykel blivit stulen. Det var en fin cykel. Svart, tung, en klassisk herrmodell av märket DBS. Jag sörjde cykeln. Men veckorna gick, blev en månad, blev två månader och med tiden bleknade minnet av den stulna cykeln.

En dag var jag som vanligt på väg till jobbet. Jag gick Folkungagatan fram för att ta tunnelbanan vid Medborgarplatsen. Väl nere i tunnelbanan möttes jag av beskedet ”Stopp i trafiken” varpå jag trött och håglös gick trapporna upp igen och kände i fickorna efter taxipengar. Det var då det hände.

Jag såg en gammal sliten a-lagare av Christer Petterssons kaliber svänga vänster i korsningen Folkungagatan/Götgatan. Cykeln han cyklade var silverfärgad, inte svart, men på något sätt kände jag ändå igen modellen och den stora kinesiska ringklockan på styret. Min cykel!

Jag kände hur adrenalinet rusade till i kroppen, tog sikte på gubben och började springa efter. Med lite tur skulle han nog stanna vid rödljusen vid Åsögatan, tänkte jag. Men ljusen stod på grönt och han cyklade lugnt vidare mot nästa rödljus i höjd med Blekingegatan. Jag sprang efter. Vid Blekingegatan och Myrornas secondhandaffär cyklade gubben in till trottoaren för att rota bland de utställda klädkassarna utanför butiken.
Jag fick ny energi, hann ikapp honom och fokuserade på att först och främst hålla fast min cykel. Med full kraft högg jag tag i pakethållaren med båda händerna så knogarna vitnade.

”DU HAR SNOTT MIN CYKEL!” skrek jag medan blodet och adrenalinet bultade i tinningarna.

”DIN cykel? Vafan snackar du om? Vadå DIN cykel?”, sa a-lagaren som nu så här på nära håll såg mycket större och farligare ut. Hans ansikte var täckt av ärr, ögonvitorna var gula och händerna som höll i styret var stora och blåröda. Han stirrade på mig och mina mindre, mer liljevita, händer på pakethållaren och försökte skaka loss cykeln ur mitt grepp.

”JO! DET HÄR ÄR MIN CYKEL OCH JAG VET ATT DU SNODDE DEN PÅ EN INNERGÅRD PÅ FOLKUNGAGATAN FÖR TVÅ MÅNADER SEN!” sa jag nästan lika högt som första gången, men jag kände samtidigt hur Hulk-kraften höll på att överge mig.

”NEJVAFAN, den här cykeln är ju SILVRIG!” argumenterade a-lagaren utan att jag ens givit något signalement på min stulna cykel.

”Men jag VET att det där är min cykel. Högra handtaget på styret sitter löst.” anförde jag som bevis, men såg samtidigt att gubben kilat in två pinnar för att hålla handtaget på plats.

”VAFAN snackar om, grabben. Det här handtaget sitter inge löst. Och inte har den något ramnummer heller!” fortsatte han och slängde plötsligt upp cykeln på bakhjulet för att visa det prydligt bortslipade ramnumret undertill.

All impulsiv ilska hade gått över och allt adrenalin hade runnit ur mig. Jag övergick till att böna och be. Snyftvalsen helt enkelt.
”Allvarligt. Jag VET att det där är min cykel och jag VET att du har stulit den och sprayat den silvrig. Jag har inte många ägodelar, den där cykeln var alldeles ny och jag blev verkligen ledsen när den plötsligt var borta…” sa jag lugnt och stilla samtidigt som jag såg in i a-lagargubbens rödsprängda blick.

Han tittade ner på cykeln. Svängde lite av och an med styret, kliade sig på halsen och hummade ljudligt medan han tänkte. Våra blickar möttes igen och jag måste ha sett väldigt bedjande och vädjande ut för gubben harklade sig ännu en gång och såg sedan allvarligt på mig.

”Vettu grabben... Jag känner att du ska ha den här cykeln.”

Mödosamt klev han av cykeln och lät mig hålla styret medan han lossade vad som såg ut som en kofot inlindad i en blå Ikea-kasse.

”Här. Den är din.”

Jag satte mig på cykeln och började cykla Götgatan tillbaka.
Jag skakade. Rädslan hann ikapp mig då när all spänning försvunnit. Och medan jag cyklade hörde jag gubben ropa efter mig:

”DU KAN SÄKERT FÅ BORT SILVERFÄRGEN OM DU KÖR LÖSNINGSMEDEL ELLER NÅT!”

LUCKA 20: Louise

(Brevik, Lidingö, 1983) Gräset var kallt under den döende labradorens tassar. I mörkret spelade man badminton med blå bollar och av tjejerna i den gnisslande hammocken syntes bara cigaretternas glöd.
Det var varm junikväll, den korta stund av kvällen och natten då det verkligen är mörkt. Av studentfesten återstod bara rester. Tomma vinflaskor, en uppblåsbar pool fylld med popcorn och ölburkar och så alla vi som varken dansat eller hånglat. Och Louise.
Jag reste mig upp, passerade badmintonspelarna, som nu tagit av sig smokingkavajerna, hörde flugorna lämna labradorens såriga rygg, och tog sikte på den plats där jag sist såg Louise.
Hon stod fortfarande där, vid de tomma bålskålarna, och pratade med Per och Richard. Feta nattfjärilar svävade som kolibrier kring kaprifolen vid garaget.

Det hade varit en tät vecka. Studentfesterna hade avlöst varandra. Inom loppet av några dagar hade jag krupit omkring bland ringblommor i villaträdgårdar, badat i inomhuspool med smoking, sjungit fosterländska sånger på Lidingö golfbana, rökt cigarr i gillestugor och klättrat i körsbärsträd med min pappas linnekavaj. Bordsdamerna hade passerat revy. En hävdade att hon uteslutande drack Martini Bianco. För att bevisa detta drack hon också hela sin medhavda Martini som vore det fläderblomssaft, innan hon akut fick bäras in i en taxi. En annan dam gjorde mig sällskap bland ringblommorna. Vi närstuderade daggmaskar. Ytterligare en annan bordsdam fick köras till sjukhus sedan hon satt sig på ett bastuaggregat.

Men Louise och jag hade aldrig haft varandra till bordet. Vi hade bara sett varandra, nickat åt varandra, från en bordsända till en annan. (Jag hade sett henne skratta sitt fräkniga skratt säkert tusen gånger på skolgården. Hon var så enkel, så vanlig. Så fräknigt naturlig. En A-tjej.)

jag hörde inte riktigt vad dom pratade om där vid bålskålarna, men plötsligt hörde jag henne säga: ”Nej nu ska jag hem” och så kramade hon hejdå. Först Per och sedan Richard.

Skulle hon gå? Skulle fräkniga Louise gå? bara så där, mitt framför ögonen på mig? Skulle alltså den här, förmodligen sista studentfesten i mitt liv sluta så här?

Per och Richard gick in i huset. Någon av dem satte på en låt jag inte hört sen mellanstadiet. Sweet’s Set me free. Ljudet ekade från de öppna fönstren i den stora villan, svävade ut ut över de andra villorna och ner mot småbåtshamnen. Louise låste upp sin röda cykel medan jag tyst såg på. Hon tänkte verkligen lämna festen.

Men så såg hon plötsligt upp på mig, jag såg tillbaka, och så strök hon med handen över pakethållaren samtidigt som hon tittade på mig och sa:

”Det ser lite tomt ut här? Tycker du inte?”.

Jag stod som förstenad. Petrifierad. Fullständigt handlingsförlamad. Det enda jag förmådde, det enda som lämnade mina läppar, var ett ynkligt halvkvävt: ”Jo...”.

Tystnad. Hon vek inte av med blicken, fortsatte se mig rätt in i ögonen. Alltför lång tystnad. Det kändes förstås som en evighet, som det brukar när tystnaden på något sätt växer. Hon lät axlarna falla något, skrattade högt och skakade på huvudet.
”Ja, du Carl Fredrik Holtermann…” sa hon samtidigt som hon gränslade den röda cykeln med den tomma pakethållaren, fällde in stödet och försvann in i mörkret.

Jag stod kvar. Stirrade in i det becksvarta till jag inte längre kunde höra pedalerna mot det skramlande kedjeskyddet.

Sen den gången, den 5 juni 1983, har jag alltid haft ett laddat förhållande till pakethållare. Den värld av möjligheter och alternativa liv de rymmer. Pakethållarna är fler än man tror.

LUCKA 19: Födelsen

(Allmänna BB, Stockholm, 651219) När jag gick i trean i lågstadiet hävdade jag att jag mindes min födelse. Minns att jag stod i grupprummet utanför klassrummet, ansatt av klasskamraternas tvivel. Det är många år sedan och jag vet inte längre vad som är vad. Någonstans inom mig har jag en känsla av att jag bryter igenom ett brus liknande myrornas krig när tv-sändningarna är över. En annan känsla är den att gå från pulserande rött till slamrande vitt. Den trygga mjukt rundade livmodern med omvärlden utanför som mummel och basvibrationer. Förlossningssalens ljusrörsljus, skarpa vinklar och vassa hörn. Samtidigt kan jag komma på många skilda upplevelser och erfarenheter som skulle kunna ligga till grund för dessa hågkomna förnimmelser.

Jag hade ofta öroninflammation som liten. När öronläkaren punkterade trumhinnan, eller då man med ett instrument blåste hörselgången fri, blev den upplevda tillvaron med ens mer slamrig, kantig och diskant. Omvärlden kom plötsligt närmre, med högre ljudvolym. En sinnenas utvidgning, en ytterligare dimension.

En annan gång skjutsade mina mostrar mig på en luftmadrass på grunt vatten. Jag var kanske fem år. I ett obevakat ögonblick vinglade jag till och föll i vattnet. Minnet av hur jag kämpar för mitt liv nere på botten och minnet av stenarna, sanden och mina mostrars ben är en mardröm som följde mig länge. Att gå från ett element till ett annat, från luft till vatten och kanske ännu tydligare tillbaka, borde påminna om födelseögonblicket.

Samtidigt har jag alltid varit övertygad om att det lilla barnet verkligen kan minnas sin födelse. Det måste ju vara en så obeskrivligt stark, omtumlande och chockartad upplevelse. Om ettåringen minns födelseögonblicket, om än vagt, varför skulle inte detta minne kunna föras över också till tvååringen? Födelsen kanske lever vidare som en känsla av att gå från ett element till ett annat i drömmar, mardrömmar och feberdrömmar?

I min klass i lågstadiet fanns en kille som alltid började sina meningar med ”Jag känner en kille som…”. Han kände på något märkligt sätt alla i hela världen och kunde på så vis associera och nästla sig in i precis alla pågående samtal. Bland annat hävdade han att hans kusin varit på månen.

Kanske drog jag det där om min egen födelse i ett försök att bräcka honom. Kanske inte.

LUCKA 18: Horace

(Trädgårdsgatan, Gamla stan, Stockholm 1997) Jag mötte Horace Engdahl i samband med en intervju för Svenska Dagbladets City-bilaga. Vi hade stämt träff i hans hem i Gamla stan. På väg till intervjun hade jag aldrig riktigt hunnit tänka igenom vilken situation jag försatt mig i. Hela det föreslagna temat på intervjun ”Vem läser? Vem skriver” var ju inte direkt… småpotatis.

Jag minns hur jag såg ner i mina handskrivna frågor, hur jag sorterade anteckningarna jag hade liggande i knäet och hur jag abrupt väcktes då jag plötsligt såg upp, och rätt in i, Engdahls koncentrerade blick mitt över bordet.
Tystnaden var kompakt. Horace väntande på att en första fråga skulle kastas ut i rummet. Att jag skulle avslöja mig.

Horace Engdahl var ändå mycket vänlig, korrekt, och med en förmåga att få den han vänder sig till att känna sig intelligent. Han talade ofta i vi-form, ”Vi vet ju att…” och hade ett sätt att ibland böja sig framåt, som en stock eller totempåle, med armarna i kors och leverera något som påminde om förtroenden.
Ömsom vred han huvudet från mig/lyssnaren och pratade ut i luften, ömsom spände han ögonen i mig och levererade något i stil med: ”varje gång man använder det kritiska instrumentariet säger man också implicit…” Jag hade bara att nicka instämmande.
Vid några tillfällen såg han ner i bordet, ofta när han skulle summera något, som inåtvänd med bekymrad flackande blick. Mot slutet av sådana summeringar kunde han med inte så lite drama avsluta meningen med ett upprört: ”Hela projektet är dömt att misslyckas!”.
Och så var det hans sätt att, efter att ha levererat en retorisk salva, luta sig tillbaka i stolen, med ett leende på läpparna och med en öppen gest bjuda på ett: ”sedan finns det ju de som anser…”. Ödmjukt, förlåtande, som vadd kring den tidigare utkastade udden.
Minnet av Horace, diskuterande med sig själv på andra sidan bordet, var minnet av ett ögonens och läpparnas spel, om man kan säga så.

Den färdiga intervjun/samtalet innehöll på något sätt allt och inget. Jag hade spelat in hela samtalet på bandspelare, haft volymen felinställd vilket tvingade mig att trycka hörlurarna hårt in i hörselgången för att över huvud taget kunna urskilja vad som egentligen sagts. Dessutom bibehöll jag talspråket från bandupptagningen i en utsträckning som inte föll Horace Engdahl i smaken. ”Några av de här citaten får mig närmast att framstå som illitterat!”.
Vi gick igenom korrekturet, ord för ord, till dess Engdahl var nöjd. På väg ut i hallen försökte Horace ändå finna överslätande gemensamheter genom att gå fram till en putsad vägg och knacka mot den med knytnäven. ”Det är medeltida bygglösningar här, metertjocka väggar. Vi kan spela rock’n’roll till långt in på natten!”
Jag tvivlar på att Horace någonsin riskerat påhälsning av störningsjouren. Dessutom har jag aldrig tyckt om rock’n’roll.

Ett halvår senare, i ett anfall av storhetsvansinne, skickade jag ett manus till Horace. Manuset bar namnet ”Vokal”. Jag ber alla som tvingats läsa de där dikterna, inklusive Horace Engdahl, om ursäkt.

Efter några veckor fick jag Engdahls utlåtande i brevlådan. Det kan närmast beskrivas som en artig sågning i sex koncentrerade punkter. Den sjunde och sista punkten hade dock en uppmuntrande ton varför jag krampaktigt har haft den under den mentala huvudkudden i svåra tider:

”Att du väljer att avsluta din diktsamling med ett komma (,) finner jag löftesrikt”.

Tack Horace,

LUCKA 17: Keith’s tjej

(Trosa, 2000) Det tar nästan exakt sex timmar att cykla en oväxlad cykel från Stockholm till Trosa, en resa på sju mil. Det var augusti månad, fortfarande varmt, och ditresan var betydligt lättare än hemresan.
Jag bodde på Stensunds folkhögskola. Folkhögskolan i all ära, men på kvällen drog rastlösheten mig in till Trosa city och Stadshotellets dans.
Det tog någon timme innan en kvinna bjöd upp mig. Låten vi dansade till tonade ut nästan genast och vi bestämde oss för att dansa även nästa. En tryckare, ”I wanna know what love is” med Foreigner.
”Är du härifrån?” frågade hon en bit in i låten.
”Nej.” svarade jag och kände hur det liksom bildades lite luft mellan handen och hennes höft.
”Var kommer du ifrån da?”
”Lidingö” svarade jag ack så sanningsenligt.
Hon svängde runt, bytte riktning på dansgolvet för att få ögonkontakt med tjejkompisarna vid ett av borden. I ögonvrån såg jag henne skaka på huvudet besviket och vännernas axelryckningar tillbaka. Lidingö var fel uppväxt.
”Du då?” frågade jag för att få tryckaren att gå.
”Tullinge. Jag jobbar i resursteamet där. Inom vården alltså.”
”Jaha” sa jag och bestämde mig för att bespara oss följdfrågor.

Jag slog mig istället i slang med en skånska med släktkopplingar till Trosa. Hon var i min egen ålder, på kort besök i Sverige. Annars bodde hon i Miami och marknadsförde magnetröntgenapparatur. Det är dock inte för magnetröntgenkunskaperna jag minns henne.

Vi gick vidare till Macken, ett diskotek i hamnen med en takhöjd på 1.80 och där de spelade lokala hits som "Vi är pojkarna som busar med flickornas små musar”. Där lärde vi känna ett par från trakten, som bjöd oss hem på efterfest och en hörnsoffa med mockaöverdrag.
Mannen i huset lade finkänsligt på ”I can’t get no satisfaction” på vardagsrumsstereon och drog på volymen. Tillfredsställelse verkade vara bristvara i just det här Trosahemmet.
Det var då skånskan berättade det.
”You may not believe me, but jag var faktiskt ihop med Keith Richards när jag bodde i NYC”.
Mannen i huset kramade om sin fruga i oförställd glädje över den celebra gästen och gick genast för att hämta gästboken och kameran.
”När jag var ensam hemma i vår apartment hörde jag alla celebrities som ringde till Keith’s telefonsvarare. David Bowie ringde ofta. Keith kallade honom alltid för Ziggy.”
Rolling Stones-låtarna på grammofonen kändes plötsligt mer familjära. Keith Richards var en av oss. Keith’s tjej lossade på knuten i sitt hår och lät det midjelånga blåsvarta håret få vila.
”Du är mycket vackrare sådär” kommenterade Trosa-mannen och hällde upp mer whiskey. Själv konverserade jag Trosa-kvinnan. Hennes historia var sorg och elände. Hon berättade om den förre mannen medan hon drack gin med citron.
”Vi hade på något sätt bestämt att han skulle avsluta sitt liv. Jag menar, vi visste det båda två, utan att säga det rent ut. En dag gick han hemifrån och sa att han skulle skjuta sig. Och så gjorde han det.”
En dotter uppenbarade sig plötsligt i trappen. ”Kan ni sänka lite?”. Vi, gästerna, kände att kvällen i sig var mättad som den var och bestämde oss för att bryta upp. Jag följde Keith Richard’s tjej hem. Hon var lång, längre än jag, klädd helt i svart. En amazonkvinna med släpig amerikansk accent. Hon bodde i ett litet lindblomsgrönt hus med torkvinda alldeles intill Trosaån.

Tidigt i gryningen cyklade jag tillbaka till folkhögskolan. Dimma låg över åkrarna. Långt ute på ett av de dimmiga fälten såg jag en ensam älg dansa. Den lekte liksom tafatt med sig själv och grymtade på ett märkligt vis. Jag ställde cykeln, satte mig i dikesrenen och såg älgens föreställning till slut.

Vilken tripp.

LUCKA 16: Pojken i Villa Villekulla

(Junibacken, Stockholm, 1998) Pippi böjde sig framåt mot de församlade barnen, rullade med ögonen och viskväste högt så att även de som stod långt bak kunde höra: ”Och vet ni, i Villa Villekulla har jag gömt en massa guldpengar. Dom ligger lite här och var så ni måste leta riktigt ordentligt för att hitta dom!”
Barnen lyssnade storörat och storögt. Några var redan på väg in i huset för att leta när Pippi ställde sig upp och skrek ”SÄTT IGÅNG OCH LETA GULDPENGAAAR!”.
Jag såg min son sätta kurs mot det gula inomhusklätterhuset, såg honom buffas och bufflas av andra barn på väg in genom Villa Villekullas dörr och undrade väl lite hur det där skulle gå. Själv satte jag mig på en bänk avsedd för föräldrar som har guldpengsletande barn och såg barnen myllra omkring inne i huset. Då och då hördes ”Mamma jag hittade en guldpeng!” från något av fönstren.

Efter en stund började jag undra hur det gick för min son därinne. Alla andra barn kom triumferande ut ur huset med famnen full av stora guldchokladpengar. Jag gick in i huset.

Jag hörde gråt. En pappa känner igen sitt barns gråt. Jag följde snyftandet och hittade min son sittandes i ett hörn i trappen upp till Villa Villekullas övervåning. Jag kände mitt hjärta slå snabbare när jag gick fram till honom, plockade upp honom och kramade honom hårt.
Mellan tårarna hulkade min son fram ett ”Den dumma pojken tog mina guldpengar” och så pekade han mot en äldre kille en bit upp i trappen.
Det blixtrade för mina ögon, adrenalinet rusade till. Jag satte ner min son på trappsteget och älgade ikapp pojken med guldpengarna. Jag fick tag i honom halvvägs upp.
”DET DÄR VAR DEN LILLE POJKENS GULDPENGAR!” sa jag med en röst som nog mer kom från ryggmärgen än någonannanstans.
Pojken med guldpengarna såg inte så stor ut han heller. Tvärtom såg han rätt liten ut han också. Hans underläpp darrade och där han stod inträngd i hörnet av trappan påminde han om ett skrämt djur. Jag minns rädslan i hans ögon när han tyst sträckte över guldpengarna och hur han sedan gråtandes sprang ut ur huset till sin mamma.
Jag överräckte guldpengarna till min son som snabbt började pilla bort guldfolien från chokladen.
Jag hann se den andra pojken gråta i sin mammas famn, hann se honom peka mot mig och så den mammans blixtrande svarta blick innan jag och min son flydde ut från Junibacken.

Om den pojken någon gång gör en julkalender liknande den här kommer jag vara en av luckorna…

LUCKA 15: Rosenqvist på Knarket

(Lidners Plan, Kristineberg, Stockholm, 1990) I början av 90-talet fick jag ett rivningskontrakt i Kristineberg. Lidners Plan, en gata där alla grannar såg ut som den gamle DDR-ledaren Erich Honnecker, Åsa-Nisses fru eller nånting mittemellan. Varje morgon stod en ambulans parkerad utanför någon av portarna. Ambulanserna lämnade alltid Lidners Plan utan vare sig sirener eller blåljus för att föra någon av alla Erich Honneckarna till den sista vilan. Min lägenhet var i nedgången funkis-stil. Parketten var loss på vissa ställen och i badrummet fanns det vatten överallt utom där det skulle. Redan första veckan ringde fastighetsskötaren på.
”Har du märkt att gaslågan på din spis är grön? Det ska den inte vara. Det kommer sig av att ditt kylskåp (som var i trä) läcker freon. Freonet i lägenheten får gaslågan att bli grön istället för blå.”
Härligt. Så jag hade andats freon ända sen jag flyttat in? Fanns det ett ozonhål över Kristineberg? Ytterligare några veckor senare ringde det på dörren igen. I dörren stod en liten kompakt man med dinglande polislegitimation i handen.
”Ja, hej. Jag kommer från polisen. Skulle jag kunna få låna din telefon? Vi befinner oss i radioskugga häruppe.”
Han tog av sig sina skor och gick in i rummet efter telefonen. Vad skulle jag göra under tiden? Tjuvlyssna på samtalet? I en etta tvingas man vara social med sina gäster. Jag återgick till mina Rice Crisp med mjölk. Jag hörde allt mannen sa i telefonen.
”Ja, tjenare, det är Rosenqvist på Knarket, här. Ja, det är det här konstnärsköret på Lidners Plan, du vet. Ja, jaja. Jo, förstår du, nu skulle vi behöva göra en husis här och vi skulle behöva en låssmed. Kan du ringa på nån sån?”
En husrannsakan hos min granne? Var hade jag hamnat? Jag försökte äta mina Rice Crisp som om ingenting hade hänt. Snap, crackle and pop!
”Tack du, det var snällt, sa polisen och snörade på sig skorna ute i hallen. En stund senare ringde det på dörren igen:.
”Ja, tjenare. Nu är det jag igen. Dom är så heta på sina walkie talkies därute, aspiranterna, så nu har dom OCKSÅ ringt på en låssmed medan jag var inne. Jag skulle inte kunna få låna telefonen igen?”
Han tog av sig skorna igen och jag återgick än en gång till mina flingor. Det dröjde ett tag till han kom fram. Under tiden hörde både han och jag hur det droppade flingor och mjölk från skeden och min haka.
”Ja, tjenare, Rosenqvist, Knarket igen. Jo, nu behöver du inte ringa på nån låssmed. Jasså du har redan gjort det? Avbeställ honom i så fall!”
Han snörde på sig skorna än en gång, tackade och gick. Som ni förstår, var han snart tillbaka.
”Alltså jag blir så förbannad. Nu hade aspiranterna där ute avbeställt SIN låssmed också… Skulle jag kunna få…”
”Jaja, sa jag och dukade ut flingorna. Allt var ändå förstört…
”Rosenqvist på Narkotika igen. En låssmed till Lidners Plan! Omedelbums!”
Sedan såg jag i titthålet i dörren hur tre låssmeder sågade upp min grannes dörr. Jag såg varken Rosenqvist eller grannen mer.

LUCKA 14: VD:n

(Hasseludden, Stockholm, 1998) Första dagen på nya jobbet klädde jag av mig naken inför mina nya arbetskamrater. Eller helt enkelt: Reklambyrån hade kick-off på Yasuragi Hasseludden. Med Yasuragi kommer inte bara avkoppling utan också en mängd måsten. Bland annat skall man sitta naken på en liten pall och ösa sig med vatten ur en liten trätunna. En konstig sak att göra tillsammans med sina dagsfärska nya kollegor. Särskilt om man som jag hamnade bredvid vd:n.

Vd:n greppade tunnan, fyllde den med vatten och gjorde sedan en paus. Han tittade på mig med den engagerade blick en vd ser på en nyanställd.
”Jaha Holtermann, hur ser du på det här med E-branding? Kan det bli något?”
Han hällde vattnet över huvudet så luggen klistrades över hans panna. Jag fyllde min tunna jag med, till bredden, lyfte den, hällde den över mig och svarade undrande:
”E-branding?”
”Ja, varumärkesbyggande på nätet.”, förklarade han medan han öste ytterligare en tunna över sig.
”Jag vet inte riktigt…” svarade jag och kände att jag verkligen inte kunde tänka på reklamstrategier medan jag lögade mig i grupp med min nye vd. Simultanförmågan för sådana tillfällen var inte tillräckligt tränad.

Vi rörde oss mot duscharna och småpratade lite om content och underhållning. Svepte in oss i kimonos medan vi diskuterade den ljusa framtiden för integrerad kommunikation och gick sedan ut till de varma källorna.
Vattnet omslöt oss när vi sjönk ner i den lilla jacuzzin. Små bubblor kittlade kroppen. Jag låg i ett stort glas SevenUp, lätt kryddat med diverse webbarbetares hudavlagringar.

”Oj, nu får vi maka lite på oss, här kommer ekonomiavdelningen!”
Jag makade på mig, blundade, och tänkte på fjärilar på en äng, fjärran länder, gatuvimlet på Delhis gator, anything.

LUCKA 13: Violinisten

(Hässelby Strand, Stockholm, 1987) Första lägenhetserbjudandet jag fick från Bostadsförmedlingen låg i Hässelby Strand. En etta på nedre botten. Trots att den låg 18 tunnelbanestationer bort, var jag överlycklig. Jag åkte dit för att titta. När jag närmade mig adressen hörde jag de sorgsna tonerna från en violin. Jag följde violinen till lägenhetsdörren. Och ringde på. Mannen som öppnade höll en stråke i ena handen och en violin i den andra. Han såg uppgiven ut.
”Ja, du kan komma in. Nä, du behöver inte ta av dig skorna.”
Utsikten var sex tallstammar, eller snarare tallrötter. Lägenheten låg verkligen i markplan.
”Och var är köket”, frågade jag.
”Det är kokskåp”, sa mannen med entonig röst och drog åt sidan en skjutdörr, som i princip täckte hela ena kortväggen. Där bakom, på en Arla-back i ljusblå plast, stod en värmeplatta och på värmeplattan en kastrull med två stora kokande potatisar.
”Det är många som varit här och tittat. Ja, för mig gör det ingenting att pendla 18 stationer varje dag, men folk har väl olika behov…” sa mannen och stack med en tandpetare i den ena potatisen.
Besviken lämnade jag violinisten och hans nedrebottenlägenhet och började gå mot tunnelbanan igen. Där tänkte jag aldrig sätta min fot mer. Ute på gatan hörde jag fiolen igen. Stråken fick strängarna att gråta och tonerna blev till en kall vindil som fick förortstallarnas grenar i svängning. Huuu.

LUCKA 12: Farmor och flugan

(Sköttedal, Trosa, 1969) På bordet låg en rosavitrutig vaxduk. På duken låg en nagelsax.
Jag hade på något sätt lyckats tränga in den snabba spyflugan i ett hörn av fönstret och sedan fångat den med händerna, levande. Försiktigt klämde jag åt flugans bakkropp mellan tummen och pekfingret, förde saxen långsamt mot flugans huvud och den nåltunna halsen och… KLIPP.
Flugans huvud föll ner på vaxduken, rullade som ett mynt innan det gjorde en sväng och blev liggande – med facettögonen stirrande upp i taket. Det lilla runda föremålet på vaxduken påminde om en vacker skimrande glasknapp. Ljuset från fönstret fick flugögonen att skifta färg. Från brunt till lila, till grönt och gult. Detta faktum måste ha paralyserat mig, för det dröjde en stund innan jag kände flugans nu huvudlösa bakkropp ilsket röra sig mellan mina fingrar.

Skrämd släppte jag taget om flugan. Den blåsvarta bakkroppen landade på duken, vingarna rörde sig så snabbt att de inte gick att urskilja. Men utan huvud dansade den surrande flugkroppen bara runt i åttor på duken, hela tiden med benen sprattlande i vädret.
Åsynen av flugkroppens dödsdans på bordet och det grönskimrande huvudet strax intill hypnotiserade mig. Jag hörde inte farmors snabba steg bakom mig.

”FREDRIK, VAD GÖR DU?”

Farmor skrek åt mig med en vass röst jag aldrig hört förut. Jag minns det som att hon tog mig i nackskinnet och kastade ut mig på trappen utanför den lilla stugan. Där satt jag sen och grät. Mest över farmors röst och den oväntade bryska behandlingen. Flugans öde var däremot redan glömt.
Av alla minnen av min farmor är det här mitt starkaste. Den enda gången hon höjde rösten mot mig. Med rätta. Hon dog när jag var tio år.

LUCKA 11: Cat Woman

(Vasastan, Stockholm 1990) ”Jaha så här bor jag”, sa hon samtidigt som hon tände upp i hallen. Jag såg en hallspegel med semestervykort instuckna i ramen, rader av festskor och ett par leopardmönstrade nästan lårhöga stövlar. Jag satte mig att snöra upp kängorna medan hon försvann in i badrummet.

Då såg jag dom. Ur det angränsande (enda) rummets mörker kom först en katt, sedan en till. Och så ännu en. Ytterligare två katter. Sammanlagt sju katter. På katters märkligt ointresserade och falskt tillgivna vis strök de sig mot mina kängor och snuddade sina små blöta nosar mot mina händer medan jag knöt upp kängorna. En av dem tog ett skutt upp på det lilla hallbordet för att komma närmre.

Jag är kattallergiker. Ett enda litet mikroskopiskt kattmjäll i mina ögon är lika med katastrof. En katts saliv mot min hud resulterar i nässelutslag. Kattpäls mot min kropp ger upphov till röda kartliknande fläckar. En etta i Vasastan med sju inneboende katter är helt enkelt helvetet på jorden.

Hon kom ut från badrummet och satte sig på huk för att hälsa på katterna. Hon fick en annan röst. ”Heeejsan mina små snosingar. Hej snuttis. Hej Mimsan. Vill ni hälsa? Ja, vill ni hälsa?” sa hon medan hon klappade om dem en och en.
”Jag hoppas att du inte är allergisk?” frågade hon.

Jag borde ha gått, men jag valde henne, sängen och de sju katterna. (Här finns utrymme för beskrivning av människans olika begär.) Min teknik är att andas in med näsan och ut med munnen och med hjälp av ett slags självsuggestion ”stänga av” huden och alla de celler som kan tänkas vara känsliga för katthår. Tyvärr hjälpte inga knep. De sju katterna var mig övermäktiga. Ögonen blev snabbt illröda och så igensvullna att jag knappt såg vem som låg med mig i sängen. Dessutom måste hon haft katterna i sängen för min rygg brände och det kliade på armar och ben.

Plöstligt slet hon undan täcket och gick fram till det enda fönstret. ”Kom hit! Jag vill kyssas. Här.” Jag tog sikte mot ljuset från fönstret och vinglade upp ur sängen. Katterna snodde kring benen. Hon började kyssa mig, våldsamt och intensivt. Hon bet i mina svullna läppar. Katterna slickade mina vrister.
Så sköt hon mig ifrån sig och plockade upp en telefon (formad som en banan) och började hetsigt slå ett nummer.

”Såg du nu? Såg du nu att jag också kan ha en annan? Jag kan också kyssa nån. Jag vet att du ser oss. Ditt dumma jävla as.” Hon skrek i luren och tittade samtidigt ut mot ett fönster i huset mittemot. Så höll hon för luren och viskade åt mig ”Du kan gå nu.”

Hela min kropp dunkade av blod på väg till olika hudutslag. Ögonen rann och jag lät bli att knyta kängorna eftersom jag inte hittade några hål att stoppa snörena i. Jag gick nedför trapporna, stötte i väggen vid varje nytt våningsplan och så var jag ute på gatan. Återstod att famla sig hem.

LUCKA 10: Ökenmannen

(Las Vegas, 1984) Jag gick och gick till jag nådde utkanten av Las Vegas. Öknen tog vid nästan direkt. På väg dit hade vi flugit i luftgroparna över Death Valley. Det här var en annan öken, med smutsig sand, korrugerad plåt, kondomer och navkapslar.
Jag letade ormar, lyfte på brädor och plåt. Under en krossad lastpall fick jag napp. Ormen var lång och svart, osäker på vilken sort, men huvudformen och sättet att ringla sig fram ”raka spåret” avslöjade att det nog handlade om en snok och ingen giftorm.
När jag börjat min vandring var det fortfarande morgon och nästan svalt. Nu var det mitt på dagen och nästan fyrtio grader varmt, en hetta jag aldrig känt sen dess. Fel förutsättningar för en promenad i öknen. Men ormarna och ödlorna lockade för mycket.
Marken bestod av hårt packad sand. Några hålor att fly ner i fanns inte. Ormen försvann in under allt som gav skugga och skydd. Gång på gång lyckades jag skrämma fram den och vår gemensamma väg ledde oss mot några täta snår.
Där tog det stopp. Ormen slingrade in i snåret, nästintill ogenomträngligt av grenar med sylvassa taggar och försvann in under något som såg ut som flera lager wellpapp.
Jag stod en stund och tittade in i buskaget. Grenarna växte tätt och gav en svalkande skugga.

Så såg jag plötsligt hur något rörde sig därinne. Det var som om marken fick liv, kartongbitar och grenar började långsamt röra sig och jag såg konturen av något. En människa.
I profil såg mannen ut som en egyptisk mumie. Han låg med nacken bakåt i en konstig knyck, med munnen öppen och i gapet rörde sig en tunga. Klubbformad och torr som på en papegoja.
Långsamt tog han spjärn med armbågen mot marken och hävde sig runt mot mitt håll.
Hans ena öga blänkte i bladmörkret. Våra blickar möttes i vad som kändes som en minut. Ingen av oss sade något.

Han nappade åt sig några reklamblad för en eskortfirma (de låg spridda överallt), tryckte in dem under wellpappen han låg på och såg tyst upp mot mig igen. Tungan rörde sig i den öppna munnen. Adamsäpplet på halsen likaså. Sedan vände han ryggen mot mig. Rädd vände jag och började gå därifrån – skyndade. Det var som om jag hade Death Valley flåsande mig i nacken.
Jag lät öknen och dess invånare dö ifred.

LUCKA 9: Hege

(Norrlandståget Narvik-Stockholm, 1987) Tåget stod fortfarande vid stationen i Narvik. Jag installerade mig inför den långa resan hem till Stockholm, plockade fram de böcker jag tänkte läsa och baxade upp min tunga väska på hyllan ovanför. Jag hade hamnat i samma kupé som en norsk liten familj. Föräldrar i fyrtioårsåldern med en dotter på sju år. Föräldrarna pratade och skojade med sitt barn. De kramade henne när hon sa något tokroligt och vi log åt varandra. Så reste sig plötsligt de vuxna upp och mamman vände sig till mig. Hon fäste mig med blicken och sa samtidigt med sin mildaste röst: ”Vil du pass Hege? Hun skal åka selv till sin bestemor i Boden.”
Hejdå lugn tågresa, tänkte jag medan tåget långsamt lämnade stationen och jag såg Hege vinka lite för frenetiskt till sina föräldrar på perrongen.
Jag började läsa min bok, men hann inte ens avsluta första meningen förrän Hege påkallade min uppmärksamhet genom att stirra på mig. Med lillgammal röst ställde hon mig en fråga: ”Hva heter du?”
Ibland känns mitt namn liksom inte bekvämt. Det är inte ofta, men jag kan ändå räkna upp ett antal tillfällen då det känns väldigt långt och fruktansvärt… kantigt. Särskilt i samvaro med små norska barn.
”Carl Fredrik”, svarade jag, men Hege var inte nöjd.
”Hele navnet! Du har vel ett etternavn?” sa hon och såg strängt på mig.
”Carl Fredrik Holtermann” svarade jag och kände hur det liksom ekade i kupén när farbror Frost talade.
”Min bestemor bor på alderhjem i Sverige. Hon er veldigt gammel. Vil du ha en Ga-Jol?”
Jag tackade ja till en Ga-Jol. Hege bredde ut två gula servietter på det lilla fönsterbordet och började fördela tabletterna ur tablettasken mellan oss. En och en, i två små prydliga lika stora högar.
”Værsågod, Carl Fredrik. Det her er dine tabletter. Vil du att jeg skal lese en saga for deg?”
Vi hade sju timmar resa framför oss, Hege och jag. Jag lutade mig tillbaka och började lyssna.

LUCKA 8: Melin

(Trenyken, Skomvær, Lofoten, Norge, 1985) Jag var livrädd. Det fanns nästan ingenting att hålla sig i och jag var redan halvvägs upp på fågelberget. Jag tog tag i det gröna långa gräset som växte mellan stenarna, snodde det kring mina handleder och drog mig på så vis uppåt. Strax ovanför mig klättrade Erik-med-K och i hasorna hade jag Eric-med-C. Det gick helt enkelt inte att avbryta och klättra tillbaka. Vägen upp gjordes än mer spännande då det hela tiden, plötsligt och oväntat, flög ut Lunnefåglar ur jordhålorna intill branten. PANG! Som kanonkulor lämnar ett sjörövarskepp.
Den lilla ön mitt i Atlanten bestod bara av själva fågelberget och fåglarna var därmed dess enda invånare. Berget stupade brant rätt ner i havet. Det gröna regnvåta gräset, som gnisslande gled och skar i mina händer, var min enda livlina.
Ovanför mig fick Erik-med-K tag om den övre kanten och hävde sig upp. Ivrigt klängde jag efter honom. Jag hade hört att toppen av fågelberget skulle vara alldeles platt och grästäckt – som en stor fotbollsplan.
Halvvägs upp över samma kant hörde jag Erik ropa: ”MELIN! Vad gör du här?”.
Melin bodde på samma gata som Erik, var mer fiskeklubbare än fågelskådare och klädd i en knallgul vindtygsjacka. Han log ett brett leende som lyste vitt i det blästrande regnet. Vi skakade hand.

I genren oväntade möten på oväntade platser är det här ett av de större. Jag har aldrig varit närmare ett ”Dr Livingstone, I presume” än den gången.

LUCKA 7: Säljaren

(Serekunda, Gambia, 1992) Min taxichaufför för dagen hette Dembo Marong. Jag vet det eftersom jag än idag har kvar hans visitkort, en handskriven grå kartongbit. Han föreslog redan då jag satt mig i taxin att vi skulle åka till en liten kustby utanför Serekunda.
Vi åkte i timmar på steniga vägar. Jag kunde se vägen genom ett litet hål intill mina fötter. Dembo förklarade att stenarna känns mindre om man kör fort. Från bakfönstret såg jag hur vi lämnade efter oss ett långt rökmoln av röd sand.

Så tog vägen slut och övergick istället tvärt i en vit sandstrand med Atlanten glittrande i det starka solljuset. Dembo klev ut ur förarsätets skålade stol, rätade på sin långa kropp och började röka i skuggan av palmen vi parkerat under. Jag började gå mot stranden och vattnet.

”Hey” ropade plötsligt Dembo och pekade mot något. ”You go there”, fortsatte han och jag tittade åt det håll han viftade. Längst ut på en sandrevel såg jag en ensam man.
Sanden var otrampad, fri från tång och skräp. Bara fin vit sand och snäckskal. Jag kunde se kilometer åt båda hållen. Stranden tycktes oändlig. Inte en människa så långt ögat kunde nå. Förutom mannen på sandreveln.

Han var säkert två meter lång, snarare senig än muskulös, klädd i ett par korta fransiga jeansshorts. Han kliade sig på överarmarna då och då, eller om det var sandflugor han viftade bort. Intill honom, halvt nedstuckna i sanden, stod två träskulpturer.
Jag sökte hans blick och fick den. Han gjorde en gest som bjöd mig att komma närmare. Han ville viska något. Jag gick närmre. Han viftade igen. Jag gick ännu lite närmre. Han tittade sig omkring, som för att försäkra sig att ingen annan kunde höra och så viskade han rätt in i mitt öra. (Jag kunde känna hans läppar.)
”Hey. You. I make a special price. Only for you mister.”

Jag såg Dembo stå och röka i skuggan under palmen, kunde nästan urskilja ett leende, när jag återvände till taxin med en skulptur under armen. ”It’s a nice sculpture.” sa han när han satte nyckeln i tändningslåset. ”A nice sculpture”.

Jag vände mig om för att se om mannen på sandreveln stod kvar också efter att vi åkt. Det gjorde han.

LUCKA 6: Ogräset

(Lidingö, 1973) På vår gata brukade alla barnen samlas på någon av radhustomterna och leka något som kallades blomkull. Reglerna var enkla. Någon sprang runt och jagade de andra för att kulla dem. Höll man på att bli ikappsprungen och kullad gällde det att snabbt sätta sig och skrika ut ett blomnamn, exempelvis ”Ringblomma!”. På så vis undgick man att bli kullad. Ett ganska fredligt lidingönöje med andra ord.
Grannbarnens flams och skratt ekade mellan huskropparna: ”Solros!”, ”Blåklocka!”, ”Vitsippa!”... Trädgård var ett hett samtalsämne i hemmen utmed gatan. Blomkunskapen var stor. ”Forsythia!”, ”Tagetes!”, ”Brudspirea!”.

Som en hök i en flock av sparvar dök plötsligt gatans värsting upp. Som från ingenstans hoppade han upp på staketet, balanserande triumferande där en stund, medan alla blombarnen satte sig i det fuktiga gräset av pur skräck.
”Nej, fortsätt, jag vill också va med!” brölade han och sprang ut på gräsmattan. ”Fan, jaga mig då!” skrek han åt den lilla tunna fräkniga flickan som skulle kulla oss andra. Leken hade förstås tappat själva lekmomentet i samma stund han dök upp.
Den tunna fräkniga flickan, ett diplomatbarn, gjorde ett lamt försök att gå ikapp honom varpå han genast satte sig tungt i gräset och skrålade högt: ”KAKTUS!”

För att vara gatans ogräs var han ovanligt medveten och konsekvent i sitt s.k. varumärkesbyggande.

LUCKA 5: Osvald

(Koltorp, Lidingö, 1977) Han kom som en fältbiolog med en diaprojektor över axeln. Nja, inte riktigt. Men han hade gått till Lidingö, från Södertörn, mitt i vintern. I ryggsäcken hade diabilderna till föredraget ”Gräs och halvgräs” skakat ur sina magasin och låg istället hullerombuller på botten av säcken tillsammans med ett hembakat surdegsbröd.

Vi hade stått i mörkret utanför Fältbiologstugan och väntat på honom. För att hålla värmen hade vi haft kottkrig – i nästan tre timmar. Några hade ganska snart börjat misströsta och gått hem. Vi andra, som alltid hämtades från föredragskvällarna av våra föräldrar, fick vänta.
”Är jag sen?” frågade Osvald. ”Ja, du skulle vart här klockan sju. Nu är hon nio. Folk har börjat gå hem”, sa sekreteraren i klubben.
”Jaha, det var ju tråkigt” sa Osvald. Han stirrade in i granmörkret medan han tänkte. Han tänkte långsamt. Vi stod andäktiga och väntade på hans svar. Han hade en snordroppe på nästippen som inte riktigt ville släppa taget.
”Jag känner en tjej som kallas Humlan." sa han eftertänksamt.
"Hon bor på Gärdet... Gjorde i alla fall. Jag får sova hos henne inatt.”

Och så gick han. Samma väg han just hade kommit. Med långa älgkliv i den djupa snön, tvärs över fältet på andra sidan vägen och med diabilderna rasslandes i ryggsäcken. Man måste ändå säga att Osvald var hardcore – någonting.

Vi hade kunnat titta på varandra och sagt något i stil med: ”Ett inställt föredrag är också är ett föredrag”. Men uttrycket var inte myntat då.

LUCKA 4: Kvinnan med svanfjädern

(Lidingö, 1977) Deras villa låg avlägset. Vägen dit ledde genom en skog. Jag ställde cykeln vid staketet och gick in i huset som jag brukade. De låste aldrig dörren.
Jag ropade min kompis namn. Jag ropade det igen. Inget svar. Jag gick upp på övervåningen för att se om han var i sitt rum. Ingen där.
”Richard, är det du?” hörde jag så en röst ropa från badrummet. Jag var inte Richard.

Jag hade sett hans mamma på bilder. Svartvita fotografier i beslöjat 70-talsljus. Nakenstudier. Pappan var fotograf. Bilderna stod ramade, lutade mot varandra, i ett hörn av föräldrarnas sovrum. Vi hade tittat på dom både en och två gånger.
Märkligt nog hade jag också sett nakenstudier av en av mina andra vänners mamma. Detta i en tid i livet då nakenstudier för första gången var top-of-mind. Men den mamman var inte fotograferad i något sensuellt släpljus. Hon satt istället gränsle över en rostig motorhuv, ”barbacka” för att uttrycka det milt, och viftande med en rödvinsflaska och en röd ros. Den mamman hade skrämmande stora bröst och rejäla hårtofsar under armarna. Ge mig en penna och jag skulle kunna skissa bilden för hand, detalj för detalj – fotografiskt. Jag föredrog mamman som lät sig fotograferas naken i vidbrättad stråhatt. Hon som på bilderna långsamt strök en vit fjäder mot ena benet, som stack en pensel i sitt löst uppsatta hår eller lät sina blomsprutesprutade bröstvårtor ingå som bärande element i en känslig ”ljusstudie”.

”Richard?” Jag hörde att hon kramade vattnet ur tvättsvampen inne i badrummet. Skymtade hennes ena uppdragna knä. Jag ställde mig så att jag såg lagom in i badrummet, men samtidigt förblev dold. Jag har efteråt tänkt att hennes bröst borde ha innehållit rosévin snarare än simpel bröstmjölk.

”Nej, det är jag. Jag trodde Richard var hemma. Men det var han inte”, svarade jag med bruten röst.
Resten av det här minnet är som ni säkert förstår ett mischmasch av våta drömmar, filmen The Graduate, en skenande fantasi och våldsamma överdrifter.

LUCKA 3: Parmiddagsmannen

(Parmiddag, Stockholm, 1992) Jag hade tiohåls Dr Martens-kängor med stålhättor, avklippta militärbyxor och en svart secondhandkavaj. Han hade seglarskor, chinos och en ljusblå lammullströja lite nonchalant knuten runt halsen. Jag höll en lång utläggning om något, minns inte exakt vad. Kanske ett reseminne, något som spårat ur. Han och de andra runt bordet lyssnade. Förmodligen var det någon av mina safe stories. Historierna man dragit flera gånger och som nästan alltid får skratten. Så var det också den här gången. Alla skrattade. Men hans skratt var lite stelare än de andras. Det fastnade i ett glasartat leende, en grimas, och det jag minns allra mest av vårt enda möte i livet var den blick han gav mig, då, i exakt den stunden. Hans blick sa:
”Jag begriper dig inte”.

LUCKA 2: Arkivarien

(Filminstitutet, Stockholm 1983) Han hade ett blankt ansikte, några få hårtestar kammade över flinten och kisade så mycket med ögonen att man aldrig urskiljde några ögon alls. Han ansvarade för utlåningen av arkivbilder och satt inklämd bakom en liten receptionsdisk som förde tankarna till en kiosk. Jag hade bett honom ta fram bilder från bland annat Alf Sjöbergs filmer och särskilt de med skådespelaren Alf Kjellin. Bilderna skulle användas i ett skolarbete med den anspråkslösa titeln ”Svensk film under Andra världskriget”.
Mannen försvann iväg med beställningslapparna jag fyllt i och kom stånkande tillbaka med några tummade arkivpåsar. Mödosamt drog han ut bild för bild och kommenterade mumlande varje skådespelares fysiska företräden ”Kenne Fant, han var stilig han. Åtminstone i sin ungdoms dagar. Lauritz Falk var en äkta gentleman. Men Sigge Fürst var allt bra ful.”
Jag fick köpa bilderna. Vill minnas att de inte kostade mer än tjugofem kronor styck. Medan jag plockade ihop bilderna fortsatte mannen att kommentera skådespelarna på bilderna. ”Ja, Alf Kjellin var ju en grann karl. Kanske den grannaste skådespelare vi haft.”. Plötsligt böjde han sig fram emot mig och viskväste mig i örat. ”Jag har fler bilder hemma i Stocksund. Vi skulle kunna göra ett litet avtal oss emellan. Du kommer hem till mig en gång i månaden och får köpa bilder av mig för, säg, tio kronor styck. Hur låter det?”.

Jag avböjde. Men jag har undrat sen dess vad som väntade hemma hos arkivarien i Stocksund. Ett enormt bibliotek av stulna filmbilder och fotografier. Eller en mörk källare med Caligula från filmen Hets.

LUCKA 1: Hinkflickan

(Kampementsbacken, Stockholm 1968) Bakom sandlådan fanns en skog. Den räknade säkert inte mer än kanske tjugo träd, men när man gick omkring däruppe hörde man grenarna knarra och det var tillräckligt för att tänka ”skog”.
Hon hade en gul anorak med vita snoddar att dra åt kapuschongen med, röda manchesterbyxor och en vit luva. Hon satt på huk i riset, med en plasthink fylld med blöta höstlöv framför sig. Hon rörde allvarligt i hinken. Jag kände henne inte. Det var mitt första år i lekskolan och det här måste ha varit mitt första samtal med någon på Lekis över huvud taget. Försiktigt satte jag mig därför på en sten alldeles intill henne.
Hon slutade vispa runt löven i hinken, lade ifrån sig pinnen hon hållit i och tittade allvarligt på mig. Hon sa: ”Det är farligt att sitta på stenar. Då kan man få fel på kissprutan.” Jag minns att hon hade en ovanligt mörk och hes röst. Nästan barsk. Allvaret i rösten och det sensationella, fasansfulla i de fakta hon lade fram, fick mig att stelna till. Det blev nästan omöjligt att resa sig från stenen.
När jag till sist gjorde det så skulle det dröja år och dagar till jag vågade sitta på en sten igen.

Claude François - i snö

Underbar video med Frankrikes lilla stora stjärna Claude François - även kallad Clo Clo.

Mina apor!

Svartapa med svartapeunge. Min absoluta favorit.


Tibetansk makak. Gubbigt klurig.


Gelada. Hövding med egen stam.


Uakari. Apvärldens James Bond-skurk.


Ullapa. Ullig, mullig och kladdig om munnen.


Näsapa. Apan, myten, legenden.


Orangutang. Djungelns karismatiske konung.


Mandrill. Jäkligt konstig apa med huggtänder.


Vrålapa. Vrålar hela dagarna i trädtopparna. För just ingenting.


Uggleapa. Vet förmodligen allt redan.


Kejsartamarin. 1800-talsapan. Har säkert gubbig humor.


Lejonhuvudtamarin. En orange vilde.


Brazzas markatta. Det är bara en pipa som fattas.


Saki. Skulle behöva lite balsam i "håret".


Bomullshuvudtamarin. Undergroundapa som går sin egen stilväg.


Babian. Originalet.

På begäran: Ännu fler favoritdjur

Jag kan inte få nog av myrkotten. "Pangolin" heter den förresten på engelska. Just den här sorten påminner nästan mer om en festlig kronärtskocka.


Myrkottsungen tävlar i en favoritdjursklass för sig!


Olmen har väl inte precis dragit det längsta strået i evolutionen. Den simmar omkring i vattenfyllda grottor i slovenien.


När det gäller glasvingefjärilen tycker jag Gud har varit kreativ i överkant. Nästan lite designbyråtänk på den insekten.


Gavialen är en krokodilsort som trivs i sötvatten. Den pincettliknande nosen har den tydligen fått eftersom han/hon envisas med att äta slippriga hala svårfångade fiskar.


Mullvadens hela livskoncept - ständigt gräva tunnlar - borde ses över.


Sjökon är härlig. Man gillar automatiskt djur med hull. I alla fall jag.


Här ligger familjen nakenråtta och drar sig på söndagmorgonen. Favoritdjur för att det är så hopplöst.

På begäran: Mina favoritdjur

Aye aye är en utrotningshotad halvapa som lever på Madagaskar. Den fååår bara inte dö ut!


Här är den igen. Den verkar inte gilla att man håller i den.


Den här verkar däremot gilla att bli hållen. Vombaten är ett godmodigt pungdjur som inte gör en fluga för när. Love it!


Tapiren är fredlig och festlig. Här mor och dotter.


Den är fet, lat och kan ligga i badet en hel dag. Man måste tycka om flodhästen!


Kameleonten har fått så otroligt många sköna features. Den långa klibbiga tungan, förmågan att ändra färg efter omgivningen, gripsvansen, fötterna med två tår fram och två tår bak och så ögonen förstås. Som kan titta åt var sitt håll.


I havet kan djuren bli så stora. Klumpfisken känns stor, väldigt stor och väldigt korkad. Ett helt liv i havet. Undrar vad den tänker på?


Aardvarkens unge går inte heller av för hackor... (Vi som tycker om djur som "ser lite misslyckade ut" borde starta en egen Facebook-grupp!)


Narvalen är ett av mina många favoritdjur. Ni ser själva varför. Hela idén, en val med horn, är... underbar.


Det är samma sak med Myrkotten. Ett djur med kottfjäll - genialiskt!

Rikard

Jag har träffat Rikard Wolff flera gånger. I intervjusammanhang, i gamla Regnbågsrummet, ätit vattenmelon på hans balkong. Och så såg jag ju honom i Karl Dunérs uppsättning av Becketts "I väntan på Godot" på Dramaten. Rikard Wolff är nog en av mina favoriter. Han är så... mycket. I allt han gör. Sånt gillar jag. Polaroiden är tagen av Anders Thessing för fanzinet INK. I studion visste vi inte riktigt vad vi skulle göra. Som synes. Till slut blev det en porträttbild, i naturlig storlek, av Rikard. Som man kunde klippa ut och använda som mask. Fanzine...

Väl valda ord

För ett antal år sedan hade jag fått i uppgift att ta fram omslag till årets upplaga av telefonkatalogen. Idén var "Ord" och den naturliga samarbetspartnern var Svenska Akademien och Sture Allén. Tanken var att ord associerade med olika intresseområden skulle presenteras på varje enskild katalogdel.
Det var en märklig sommar. Sture Allén och jag satt i långa telefonsamtal och gick igenom ord för ord till varje katalogframsida, sammanlagt 33 stycken. Det tog sin tid. Vi stannade ofta till vid enstaka ord, vackra ord, och Sture gav målande beskrivningar av ordets ursprung och betydelse.
Just den sommaren minns jag också av helt andra anledningar. Mitt privatliv var ovanligt rörigt. Nyskild, boende på olika adresser, nytt jobb, ny relation – allt handlade om tillvaro och existens. Sådant kan vara svårt att härbärgera inom sig, att behålla för sig själv. Så när jag en morgon skulle ringa Sture Allén för att gå igenom Gotlandskatalogens alla ord (på temat djurskötsel) brast det för mig:
"Hej Sture, oj, det har varit så mycket nu, jag har skilt mig och jag bor bara tillfälligt i en etta på Folkungagatan och..."
Jag pratade fort och osammanhängande. I andra änden av luren var det tyst. Knäpptyst. Sekunder kändes som en evighet. Vad hade jag sagt?
Så hörde jag Sture Alléns lugna, behärskade, röst i andra änden av luren igen:
"Du menar att du har haft problem av privat karaktär?"

Jag har försökt tänka på det där sen dess. Takt och ton. Att välja vem man involverar i det mest privata. Att skilja mellan privat och personligt. Bloggvärlden är ibland till sin natur generande privat. På avstånd är säkert även denna blogg privat. Men jag försöker att sätta en gräns. Jag är en förespråkare för lås på dagböcker.

(Denna bloggpost publicerades 29 maj 2007 på min andra blogg Therapeutic Pictionary)

Foto: Maude Holtermann

När man rotar i arkiven på vinden hittar man alltid mycket annat. Det här är en serie bilder från väldigt länge sen. Bilderna är tagna hemma hos min faster, Maude Holtermann, på Sibyllegatan. Många har påpekat likheten med en scen i Fanny och Alexander. Det roliga är att bilden är tagen åtta år innan Bergman spelade in Fanny och Alexander. Och att jag sedan faktiskt fick statera i samma film (se längre ner på bloggen).

Klippa och klistra

En del vänner, som inte har kreativa yrken, uttalar sig ofta om det man gör i termer som "klippa och klistra". När jag nyligen tittade i ett gammalt fotoalbum kunde jag konstatera: Dom har rätt! Just "klippa och klistra" är något jag sysslat med hela livet. Här två bilder från Smedsbacksgatan, Gärdet.

Bobo

Min första anställning efter Beckmans var Rosenudde Förlag och modetidningen Clic. (Eller "CliC" om man skall typografera som tidningshuvudet.) Det var tidningens tidigare ad, Håkan Menfors, som var anledningen till att jag sökte mig till just Clic. Jag hade gjort mina första illustrationsjobb för honom, några klippta collage, och när jag satt med Håkan i hans arbetsrum första gången kände jag bara: Här hör jag hemma. Håkan och jag hade dessutom ett gemensamt intresse för långa saxar.

Men Clic 1990 var en annan tidning än Clic 1987. Det hade varit turbulens på tidningen, olika syn på inriktning, snille och smak. Jag kom precis i skiftet från en ad till en annan. Ulf Norlén och Stefania Malmsten hade precis slutat (om jag minns rätt). Det gamla teamet hade gått i protest när man tvingats lägga Julia Roberts på omslaget. Istället hade en ny ad, Cina Giesenfeld, just tillsatts. Cina kom från Interview. Jag skulle bli hennes ad-assistent.
Cina hälsade mig med orden: "Här skall vi uträtta storverk du och jag!". Så blev det aldrig. Något fungerade inte i samarbetet mellan ateljén och redaktionen, och redan på min första lunch som anställd på tidningen meddelades jag att Cina skulle komma att få sparken – om en vecka. Då skulle chefredaktören vara tillbaka från New York. Det var därför viktigt att jag inte avslöjade detta för henne. Min första anställning började alltså med en otroligt jobbig "Judasvecka" som kändes som den aldrig skulle ta slut. Personalfrågor på modetidningar är ett kapitel för sig.

Min stora förebild på Clic blev istället Bobo Karlsson. Jag hade läst hans New York-bok ("NEW YORK NEW YORK", Prisma 1981) om och om igen och sett och hört hans storstadsporträtt i tv och radio. Jag har många minnen av Bobo från den tiden, skarpsynt och lyssnande som man är på sin första anställning. Men mest kommer jag nog minnas Bobokvällarna på PA&Co, med Ingrid Larsson eller Claes och Christina Britton. En milstolpe i mitt liv är också helkvällen i New York. Vi började hemma i Bobos lägenhet i Tribeca, fortsatte till åtminstone sex olika klubbar och barer jag inte längre minns namnen på, (bland annat en polsk strippklubb) och hur vi 07.00 skildes åt, i morgonljuset mitt på Broadway, då Bobo formligen hällde in mig i en taxi hem. Minns bilden av Bobo från taxifönstret jag låg tryckt emot, minns hur han vände om och fortsatte mot en sista afterafterhours club, i skrynklig khakifärgad bomullskavaj, ljusblå byxor och sneakers. Vackert. Jag kunde inte fått en bättre introduktion till New York-natten.

Bobo-bild: Hasse Persson.

ink

Jag har ett annat fanzine på mitt samvete. Ett som faktiskt kom ut i hela två nummer. INK. Vårt motto var enkelt: "Vi skriver om det vi vill läsa om." Ungefär. jag, Fredrik Schollin och Malin Ericson utgjorde redaktionen. Malin gjorde formen. Första numret kom 1991, det är sexton år sen. Jag tycker fortfarande att omslaget är otroligt snyggt. Vi hade en imponerande medarbetarelista för ett fanzine: Werner Aspenström, Claes Britton, Jhoan Camitz, Eric Ericson, Erik Fichtelius, Inger Grimlund, Lars-Peder Hedberg, Carl Hederoth, David H Ingvar, Bobo Karlsson, Björn Keller, Johan Kindblom, Kenneth Kvarnström, Frederik Lieberath, Klas Olofsson, Suzanne Osten, Clemens Poellinger, Lena Rahoult, Ignas Scheynius, Christina Britton, Maja Spasova, Spicey, Carouschka, Jan Svenungsson, Maria Thulin, Anders Tornberg, Kristina Törnqvist, Jon Voss, Olle Wickman, Helena von Zweigbergk, Bengt Åkesson, Lütfi Özkök mfl!

Omslagspojke

Lovade bilder på fanzinet Facit som nämnts här längre ner. Här är dom. Facit var en poster, med en väggtidning på ena sidan och ett porträtt på andra sidan. Tyvärr blev det bara ett nummer. Anders Dalenius var premiärnumrets omslagspojke. (Art Direction och foto: Martin Johansson. Redaktörer: CFH, Ronnit Hasson och Katarina Gröndal. Skribenter: Andreas Kleerup, Jessica Gedin, Tommie Jönsson, Hanna Riisager, Dominik Henzel, Jan Edén, Marianne Lindgren, Rocky af Ekenstam Brenicke mfl.)

CFH Collections

Nya mönster. Nya illustrationer. Mönster i sammanhang.

Glenn O'Brien

(Glenn i Glenn O'Brien's TV Party, med Jean-Michel Basquiat.)

När jag jobbade med H&M 1999-2001 upptogs en stor del av min tid med launchen av den nya H&M-butiken på Manhattan. Som copy director ansvarade jag, ihop med resten av det kreativa teamet på Rönnberg McCann, för det skrivna ordet i allt som rörde lanseringen. Vår samarbetspartner när det gällde manhattanuppdraget och engelskspråkig copy var ingen mindre än Glenn O'Brien. Glenn O'Brien har varit en del av det coolaste coola New York sedan 60-talet. Få har levt i den stadens själva epicentrum som han. Min nervositet för vårt första möte var befogad.

Första gången jag presenterades för Glenn var i reklambyråns kök. Glenn skred in i vad jag minns som slängkappa och vidbrättad hatt och en scarf om halsen. Tankarna gick till Truman Capote. Han tog mig i handen på det där sättet som får en att tänka på "död fisk" istället för "hand" och log mot mig med ett egenartat porslinslikt leende. "Nice meeting, you", sa Glenn medan jag försökte trycka fram hans dubbla espresso på kaffeautomaten. Han frågade mig gaanska snart vad jag gjort innan jag hamnade på reklambyrå och jag försökte svara "Svenska Dagbladet, a swedish daily newspaper" så det lät avspänt, men misslyckades. Namnet "Svenska Dagbladet" gör sig inte i samtal med amerikaner, det låter som "BLAHAKABAKLA".
"Newspaper? I like newspapers, and magazines" fortsatte Glenn med sitt polerade leende. "I started Interview, you know, with Andy Warhol". Sen var jag tyst.



Nästa gång vi sågs var i New York på Pier 59. Fotografen Craig McDean skulle plåta Chloë Sevigny för H&M. Tanken var att Glenn skulle göra artistintervjun med Chloe, medan jag skulle intervjua Benicio del Toro, senare, i London.
Glenn kom in med sin hatt, eller om det var en keps den här gången, sin cape och sin scarf. Vi hälsade på nytt, allt annat än kärvänligt. Själv var jag nervös över uppgiften att intervjua Benicio del Toro (det är en egen historia) och jag var nyfiken på hur Glenn skulle fungera i en intervjusituation. Jag fick sitta med som praktikant. Glenn och Chloë satt mittemot varandra vid det låga bordet och jag på hörnet. Glenn tog fram sitt anteckningsblock, log mot Chloë så huden stramade över hans höga kindben, och så föll första frågan: "Whip or silk?".
Han fick det att låta så enkelt. Chloë började fnittra och snart satt hon och pratade om sitt sexliv medan Glenn fnittrade han också på ett pojkaktigt vis. Jag lyssnade och lärde. Så skulle jag intervjua Benicio del Toro, tänkte jag. Precis så. (Fortsättning följer)


Glenn längst till höger. På releasen av hans samlade utgåva av Glenn O'Brien's TV Party på DVD. Samlingen finns att beställa på Brink.

Klubb 300

Jo, ville bara säga att jag besökt nära 300 barer och caféer den senaste tioårsperioden. Om detta skall jag skriva.

Work in progress

Jag ska uppdatera bloggen oftare - lovar. Det är bara det att jobbhösten rivstartade. Jag blev överrumplad. Just nu håller jag på med att uppdatera min illustrationsmapp med nytt material. Snart kan ni se den på min agenturs nya hemsida. (Återkommer när allt är klart!). Annat jag jobbar med just nu: tre bokprojekt och ett fjärde på ingång. Böcker tar tid. Boomerangs nya vår/sommarkampanj 2008. Förbereder ett föredrag om utelivets historia samt ytterligare några copy- och illustrationsuppdrag.

Jean-Claude Arnault och Kim Klein

Idag är man lite mör efter Monique Wadsteds 50-årsfest. Festen hölls i ett av de stora växthusen intill Fjärilshuset i Haga, 400 gäster, fri bar och dansgolv. I baren träffade jag Kim Klein, en av grundarna av Stockholms Filmfestival och mannen bakom två av det sena 80-talets stora kulturklubbar BarBar och Lido. Vi pratade om Facebook och om klubbar då och nu. På Facebook bildas den ena klubbcommunityn efter den andra just nu. RITZ 1987 och CLUB BABY (1987-1988) är två "groups" som snabbt växt sig stora. Båda grupperna samlar de som var med där och då det begav sig. Medlemmarna delar minnen, musikvideos och bilder från förr. Det ligger nära till hands att tro att gamla klubbar kommer att uppstå igen, på ett nytt sätt och under annat namn. Människor med samma referenser, ålder och erfarenhet söker nya sätt att umgås. 60-talisterna har inte slutat gå ut, inte än. De vill tvärtom ha tillbaka sina medlemsklubbar, medlemsantalet i grupperna på Facebook skulle kunna tyda på det. Kim Klein tror dock att det är skillnad på att glatt klicka "Join group" på Facebook och att vara trogen besökare på en klubb. han har antagligen rätt. Joakim Langers Loveboat (för Stockholms diskoteksgeneration) testade nyligen idén om en återkommande generationsklubb. Vi får se hur det går.
Förresten. I vimlet på Moniques fest såg jag också Jean-Claude Arnault, grundaren av kulturkällaren Forum. För tio år sedan intervjuade jag Jean-Claude Arnault och Kim Klein för SvD City. Omslaget till tidningen syns här. Peter Cederling tog bilden.

Facitvin och brödfokus

Det här är arvodet till skribenterna som skrev i tidningen Facit. En pava rödtjut per artikel, varken mer eller mindre. Facit var ett fanzine som bara kom ut i ett nummer, men som ändå fick en hel del publicitet. Tanken var att skriva om Stockholms uteliv dagen efter. "Berättelserna om kvällarna som nöjesguiderna bara tipsar om". Redaktionen bestod av undertecknad, Art Director Martin Johansson, Katarina Gröndal och Ronnit Hasson. Tidningen var egentligen en poster som kunde vecklas ut och vars baksida pryddes av ett stort porträtt av Reklamprofilen Anders Dalenius. Så fort jag hittar ett ex av tidningen skall jag delge er något av det skrivna innehållet.


Tidningsformgivaren, Martin Johansson, gick från Facit till Fokus. Nu helt nyligen har Martin också dragit igång egna brödbloggen Pain de Martin. Bilden här ovan föreställer Martins fantastiska egenbakade Gotlandslimpor. I somras fick jag lite surdeg av Martin. Den låg i en plastburk och påminde närmast om Slymuk. Jag visste ingenting om surdeg, så jag behandlade den precis så som besättningen på rymdskeppet Nostromo behandlade Alienfostret - med fruktan och respekt.

Lappskrivare

En del skribenter skriver på ett flödande sätt, sätter sig vid datorn och skriver och skriver. De bryr sig inte så mycket om ifall det blir bra eller dåligt just för stunden. Allt går att korrigera senare. Andra är vad jag kallar "lappskrivare". De samlar på anteckningar, skisser, observationer och infall. Högt som lågt. Meningar med hög densitet eller bara klotter. Fragmenten fogas sedan med stor möda samman till helheter. Jag hör definitivt till lappskrivarna. Gemensamt för oss lappskrivare tror jag är anteckningsboken i fickan. Med åren hinner de bli några stycken. Valet av anteckningsbok, hur den används, var den används och framför allt: hur den lämnas för en annan, är värt några nya anteckningsböcker bara det.
Här är några av mina böcker och block från åren 1994-2004. Det är ur dom jag hämtat det mesta till min första blogg, Therapeutic Pictionary.

En sekund i filmhistorien

Här staterar jag som gatpojke i Fanny & Alexander. Jag står längst till vänster, i svarta knästrumpor, väst och keps. Erland Josephson, som spelade Isak Jacobi, sitter i sin stol på kärran. Liggande till vänster på flaket: Peter Stormare. Min uppgift var att springa efter Josephsons vagn i den scen där Jakobi skyndsamt beger sig till Biskopsgården för att med magi befria barnen. Vi fick göra om scenen kanske tio gånger, då en katt som skulle sitta på Biskopsgårdens trapp vägrade sitta kvar då ekipaget närmade sig. ("Man skall inte jobba med djur" anmärkte Bergman vid den efterföljande lunchen på Domtrappkällaren) Bilden är tagen i Uppsala, den första exteriörtagningsdagen till filmen. Jag minns att Ingmar Bergman såg väldigt glad ut hela dagen. Med kepsen bakfram, ivrigt tittande i Sven Nyqvists kamera eller i det egna okularet. När vi sprungit färdigt efter vagnen, och halvt stukat våra fötter på kullerstenen, klappade Bergman om oss med orden: "Bra sprunget grabbar". En stor dag.

Sydney och jag

För tio år sedan intervjuade jag Sydney "Big Brother" Onayemi för Svenska Dagbladets Stockholmsbilaga City. När jag hittade tidningen hemma i garderoben slogs jag av Sydneys coola look - karln var sextio fyllda när bilderna togs! Den gången åt vi affärslunch på Ulla Winbladh. I förra veckan åt vi lunch igen, den här gången hemma hos Sydney på Gärdet, och pratade minnen. Sydneys minnen. Han berättade om sina klubbar Big Brother, 1984, Confetti och Knattediscot. Han berättade om gästande världsstjärnor, en dansande kronprins, trasslande myndigheter och den vita Rollsen. När det revs för den nya Sturegallerian blev Sydney av med sin lokal. (Discot låg till vänster om där Tures ligger nu). Sydney är värd en egen bok, en dokumentär, en stadsmuseumutställning, en egen klubb!

Stockholms kulturfestival

Under Stockholms Kulturfestival ledde jag stadsvandringar på temat Stockholms utelivshistoria. Vandringarna koncentrerade sig på 50- och 60-talets källarklubbar i Gamla stan. Jag berättade om klubbkungarna Roy Walther-Auer, Sten och Gun Holmquist, klubbarna Bobbadilla, Manzanilla, Tvåan, Club Limbo, Skotten, Bricks, Gazell och Stampen. Stadsvandrarna fick också träffa en klubbkung live, Eddie Grahn, och dessutom besöka hans klubb Kamelen och källaren Mithra. Vandrare som varit med när det begav sig berättade om sina erfarenheter av jazztobak, friplåtar och kvinnokarlen Roy Walther-Auers björnfäll. Kul!


Lördagsgänget och jag utanför Stampen.